Den orsak jag kan tänka mig, som konstruktörerna hade i åtanke, var spårkrafterna i sidled.

På ett boggielok tenderar ju boggierna att komma i en sinusformad självsvängning. Olika stor beroende på axelavstånd och återställningsanordningens konstruktion och effektivitet.

Detta varierar givetvis med olika hastigheter liksom belastningar. Utan att ha tillgång till mer kvalificerat material än min gamla räknesticka kan jag tänka mig att beräkningen baserades på att en fullbordad sinus svängning ej skulle belasta endast en rälslängd, utan delar av kurvan kom att fördelas över flera längder. Ett längre axelavstånd ger ju en lugnare gång och dessutom en minskad koncentation av axel lasten, vilket kunde vara av värde då man var och klättrade på marginalen vid konstruktionen av Bk loken. Det var ju ett av skälen till att man byggde de första med aluminiumkorg.

Då ju BJ och GBJ var nära förbundna är det nog så att man tagit del av erfarenheterna av GBJ Bs lok, med relativt korta boggier och dessutom en tveksam återställningsanordning, som i alla fall i högre hastigheter på rakspår ansågs vara veritabla spårförstörare.

Hur som haver, det är intressant att spåna om tankegångarna och kunskapen som dessa konstruktörer hade långt före datorernas tid.

Hälsar

Lasse