I SJ:s 75-årsskrift från 1906 (band 2 sid 302)står det att läsa om att automatisk linjeblockering med spårledningar infördes första gången på SJ år 1921 på sträckan Norsholm-Kimstad.Anläggningen omfattade en blocksträcka på ca 1200 m i vardera spåret. Signalerna var inledningsvis elmotordrivna semaforer.

Är det en "slamkrypare" som jag har upptäckt här?

- - -

Norsholm-Kimstad med automatisk linjeblock (1921), semaforer och en enda blocksträcka borde väl innebära att det inte var någon separat mellanblockpost?

Jag tror knappast att man kostade på sig en automatisk (mellan-)blockpost med semaforer halvvägs mellan Norsholm och Kimstad. Rimligen behövdes det inte någon sådan. Det var, tror jag, utfartssignalerna på resp. station mot vänsterspår som var "linjeblockerade" så länge sträckan till den följande stationen var upptagen.

Hur låg det till med den där sträckan, var det linjeblockering för normalspåret men manuell tåganmälan för Smalspåret? Utväxlades tåganmälan för alla tre spår var för sig?

Reglerna har väl alltid varit sådana att tåganmälan stundom behövs även där det finns linjeblockering?

Och hur skulle det gå till om inte tåganmälan utväxlas för varje spår för sig? Får man gissa att tåganmälan i detta fall avsåg uppspår, nedspår eller smalspåret?

Nu är jag novis på reglerna för tåganmälan i kombination med linjeblockering så frågeställningen är gjord utifrån det. Att spår som omfattas av tåganmälan klareras var för sig är jag medveten om, frågan är om det bara var Smalspåret som behövde tåganmälan eller om det var samma regler för alla tre spåren?

Numera förekommer inte kombinationen linjeblockering och tåganmälan, men det beror på att det inte finns någon bana med linjeblockering utan fjärrblockering. På den tiden sådana banor fanns förekom undantagsvis tåganmälan på dem, exempelvis vid tågföljdsändring eller enkelspårsadrift på dubbelspår samt (naturligtvis) om linjeblockeringen tagits ur bruk.