Hej!

Vi är tillbaka med en titt på ännu en smalspårsbanas personvagnspark! Den här gången har vi hamnar i södra Dalarna.

Näs - Morshyttans Järnväg, NMJ
NMJ är en typisk bruksbana vars tillkomst helt och hållet hänger samman med etableringen av bruket vid Näs. När Horndals bruk år 1872 ombildas till aktiebolag och man börjar investera i bruket visar sig bristen på ytterligare vattenkraft vara hämmande. Man riktar därför sina blickar mot forsarna i Dalälven vid Näs. Beslutet om att bygga en masugn tas år 1873 och den står klar två år senare. Man uppför senare även ett valsverk vilket står klart år 1881.

En förutsättning för den nya etableringen är rationella transporter. Det visar sig snabbt att den nya tidens transportsystem, järnväg, är den bästa lösningen för transporterna och kanske hoppas man på att dragningen av den nya stambanan till Norrland ska genomföras enligt den plan som ritas över just Näs. Nu blir det inte någon stambana utanför bruket, men platsen är ändå den rätta. Man beslutar därför helt enkelt bygga en egen järnväg.

Från början är dragningen av banan öppen med Fors och Morshyttan som alternativa anslutningspunkter på stambanan. Man väljer alternativet med Morshyttan då denna sträcka inte bara är den kortaste, det är även enklare mark att bygga banan på och dessutom är det mer befolkade trakter som kan generera resande. Visserligen har bruket en stark koppling till Horndal, men man räknar säkert även med att stora delar av produktionen ska lastas ut på statsbanan.

Man väljer att bygga banan smalspårig, 891 mm, som för många andra bruksbanor, då det helt enkelt är billigare. Liksom övriga tidigt byggda banor byggs NMJ med mycket klen överbyggnad, bara 11,5 kilosräls. Ffter tre års byggande öppnas banan för trafik den 1 oktober år 1876 och från och med år 1879 blir järnvägen ett självständigt aktiebolag.

NMJs persontrafik de första åren är så pass obetydlig att den till och med hamnar på sista plats i landet beträffande inkomst per banmil! Samtidigt motsvarar antalet resande cirka 20 per dag vilket väl kan anses rätt mycket för en så pass obetydlig bruksbana.

I detta fall ska spårvidden med tiden visa sig vara ett mindre bra val. Vid tiden för första världskriget är det helt uppenbart att kopplingen till Horndal är central för bruket i Näs och att då frakta godset till Morshyttan för omlastning är både dyrt och omständligt. Därför bestämmer man att inte bara bygga en ny sträckning till Horndal, utan även att bredda banan. Efter färdigställandet av den nya sträckningen går det allra sista smalspårståget den 1 oktober 1921. Ombyggnaden blir mycket dyr och hotar nästan brukets fortsatta existens, men det är en annan historia.

Smalspårsmaterielen skingras i två huvudsakliga riktningar: till Småland där Östra Värends Järnväg, som är under byggnad gläder sig över att kunna köpa begagnad materiel till bra pris, samt nästgårds till Långshyttan där många av vagnarna blir internvagnar på Klosterverken.

Den första personvagnen
För läsarens förståelse vill vi redan här påpeka att banans personvagnar inte ges några nummer och littera förrän år 1907. Därför kommer vagnarna intill dess i texten att benämnas ”första vagnen”, ”Atlasvagnen” och ”Vabisvagnen”.

Den första personvagnen vid NMJ vet vi tyvärr inte så mycket om. Sannolikt är vagnen byggd på verkstaden i Näs, troligen redan inför öppningen av banan år 1876. Av NMJs tidtabeller, som vi hittat från och med årsskiftet 1878/79 framgår det i alla fall att man har persontrafik, och att det finns både andra och tredje klass i tågen. I den allmänna järnvägsstatistiken från åren finns en personvagn upptagen.

Det som gör det hela lite märkligt är att banan i 1880 års berättelse skriver: "I anseende till den under innevarande år ökade trafiken har Styrelsen varit nödsakad anskaffa ytterligare ett lokomotiv… äfvensom några godsvagnar och en passagerare vagn". Detta trots att det redan finns en vagn och att nästa personvagn inte tillkommer förrän år 1883. Å andra sidan har vi i andra banors protokoll lagt märke till att sådant som årsberättelsen avhandlar som ”anskaffat” lika väl skulle kunna röra sig om en ombyggnad eller dylikt som genererat utgifter.

Tyvärr har vi inte tillgång till protokollet från banans godkännande år 1876, där den första personvagnen borde finnas beskriven. Det enda vi funnit om vagnen är att den värderas till 1600 kronor, vilket faktiskt motsvarar två och en halv godsvagn.

Att vagnen är mycket enkel byggd avspeglas i komforten. År 1883, då nästa vagn levererats, skriver Väg o Vattenbyggnadsstyrelsens besiktningsman nämligen i sin rapport att ”Istället för den förra synnerligen obeqväma kombinerande 1a och 3e klassens passagerare vagn var en ny och komfortabel dylik af jernplåt anskaffad. Den förra är omändrad till 3je klassens vagn”.