Åren fram till 1920
I förteckningen över rullande materiel från 1906 finns anmärkningen ”Finns ej värmeledning” på de båda personvagnarna. Året efter har man åtgärdat detta på ett sätt som gör att banan sticker ut: de båda vagnarna anges ha ”kaminer för elektrisk uppvärmning”! Vi har inte fördjupat oss i historien om elektriska kaminer, men en gissning är väl att det rör sig om strålkaminer och att man värmde upp vagnarna innan avgång. Eftersom resan bara tog 40 minuter kanske det fanns kvar litet värme när man kommit till Morshyttan. På tillbakaresan får man inte denna lyx, då Morshyttan inte får el förrän en bit in på 1910-talet.

Vi har inte hittat mer information som tyder på att vagnparken genomgått några förändringar av vikt under 1910-talet utan det tycks rulla på till slutet för smalspårstrafiken, den 1 oktober 1921.

En bild från Bredgrind med blandat tåg med lok 3 och med personvagnarna i slutet. Den första vagnen är den litet lägre BC nr 1 med sina ljushuvar på taket. Även BC 2 har någon form av ljushuvar, då den bara har fotogenbelysning. Jämför vagnens takutrustning på bilden nedan från Smålandstiden. Notera även lokets rätt ovanliga buffert.

Breddning och försäljning
Efter smalspårtrafikens nedläggning bjuds den rullande materielen ut till försäljning. För den som följt våra tidigare inlägg framgår det i inlägget om Östra Värends Järnväg att den modernaste materielen, om man kan tala om det, säljs för användning på ÖVJ och så småningom övertas av VÅHJ.

I vårt inlägg om ÖVJ är det litet oklart med finkorna 3 och 4, men som det framår ovan är det helt klart G 4 som säljs till ÖVJ. Som vi skrivit om tidigare finns den kvar in på SJ-tiden, men används bara några år innan den slopas år 1946. Fd BC 2 överlever längre. Den är i trafik till 1949 då den blir tjänstevagn, men skrotningsåret är fortfarande oklart.

Vi passar på att visa en av de allra bästa bilderna på fd NMJ 2. Här som ÖVJ 500 i ett blandat tåg med vagnar från både ROJ, ÖVJ och MÅJ. Ett glasplåtsfynd som vi fick av Anders Jansson efter genomgången av Smålandsbanorna. Bilden väcker onekligen intressanta frågor om takdetaljerna, läsarens gissningar är mycket välkomna.

Vad som händer med den äldre finkan, nr 3, vet vi inte. Troligen skrotas den och det finns en notering från januari år 1923 om ”Nedskrotning af godsfinkan”. Men det tar 98 timmar vilket inte borde behövas för en finka som det bara borde vara att elda upp.

För de vagnar som inte direkt finner någon köpare fortsätter ansträngningarna att sälja dem. Bland vagnarna finns Atlasvagnen nr 1 som saluförs som godsvagn, man räknar med att borttagning av väggar och tak ska kosta 60 kr och vagnen beskrivs i övrigt som:

Personvagn II och III klass med sidodörrar
Buffertplankorna av trä. Underredet i övrigt av järnbalkar.
Rymmer 8 II klass och 19 III klass passagerare.
Koppelanordningarna felfria.

Om man lyckas med säljansträngningarna är inte känt, men ett antal av godsvagnarna och även de sista uddavagnarna hamnar i Långshyttan som internvagnar på Klosterverken. Någonstans har vi snappat upp att Atlasvagnens underrede också har gått denna väg, men vi vet inte detta säkert. Kanske kan vi få klarhet om någon tidig järnvägsentusiast har varit i Långshyttan och fotograferat…?