För fallet att en föreningsstationen tillhörde EJ (t.ex. Halmstad C, Varberg) blir jag mera fundersam över huruvida den motsvarande omvända ”lösningen” kunde gälla. Ta till exempel Varberg, som tillhörde VBHJ till 1940. Är det rimligt att tänka sig att EJ-regler gällde där, också för SJ-tåg? Exempel: Vid SJ infördes termen ’tågklarerare’ 1924, och tågklarerarens signalstav för att ge avgångssignal den infördes 1929. Motsvarande ändringar skedde vid EJ först 1936. Skulle en SJ-förare, säg år 1935, ha fått acceptera ”avgång” med armen från stationsföreståndaren i Varberg, i stället för ”avgång” med signalstav från tågklareraren (som fallet var på de angränsande SJ-stationerna på Västkustbanan)? Tveksamt, funderar jag.

Väldigt intressant frågeställning du tar upp, men varför skulle det vara "tveksamt" att tillämpa olika regler på olika platser? I mina ögon är det inte konstigare än att det är olika regler i Sverige och Norge men ändå kan samma personal tjänstgöra på båda sidor gränsen. Betänk att skillnaderna är så stora att den svenska handsignalen "framåt" betyder "stopp" i Norge. Just handsignaler är ju extra förvillande eftersom de kan ges både av ombordpersonal och lokal personal.

Intressant fråga som sagt. Frågeställningen är väl om SJ personal behövde examineras i EJ regler för de stationer som hade dessa. Och tvärtom. Behövde EJ personal examineras i SJ regler för stationer som de berördes av. Exempelvis TÖJ, smalspåret Östergötland, tidtabellsbok från 1936 säger inget om speciella regler i som exempel Fågelsta, Kimstad och Motala.