Riksgränsbanan var förmodligen den första bana i Sverige där broarna konstruerades för 20-tons axeltryck.

Men av någon anledning byggdes lok och vagnar med lägre axellast.

Så gör vi fortfarande, broar konstrueras numera i de flesta fall för STAX 25, på Malmbanan STAX 35, trots att banan i övrigt tillåter mindre och trafikeringen normalt är ännu lägre.

Förklaringen är den mycket enkla att man vill slippa att bli tvungen att byta broarna den dag man vill höja STAX.

Men Malmbanan i övrigt var byggd att tåla STAX 20.

Så är det även idag. Det finns ett antal banor som tål 25 ton, men enligt linjeboken är STAX 22,5 ton. STAX 25 körs endast som specialtransporter.

På delar av Malmbanan är banan godkänd för 35 tons axellast, men man kör ändå bara 32,5 ton.

När det gäller Malmbanan finns många exempel på försuttna möjligheter.
Inte utnyttjat banans bärförmåga, inte infört centralkoppel vid elektrifieringen trots att LKAB föreslog det samt inte samtidigt infört boggimalmvagnar. Korta treaxliga vagnar är f ö de minst lämpliga att förse med centralkoppel.

Suck! Jag tvingas än idag förklara att även om spåret är godkänt för 32,5 eller 35 tons axellast väljer man att begränsa till 30 ton för att inte drabbas av oproportionerligt stora underhållskostnader. När man sedan rustat upp de mest underhållskrävande sträckorna kan man äntligen höja STAX.