Ett apropå till gårdagens inlägg om järnvägsförkortningar:

Häromda'n funderade en annan järnvägsintresserad gråhårsman och jag (båda är vi järnvägsungar) över uttolkningen av tågnumren. I mitt fall - uppvuxen på en liten "bonnstation" - blev det naturligt att tillbringa mycken tid med farsan när han tjänstgjorde*. På så vis blev järnvägsspråket en naturlig beståndsdel i tillvaron.

Men till frågan: tåg med nummer under 100 "uttalades" som vanligt. För tresiffriga tågnummer sa' man exempelvis sex sjuttiotvå (men konstigt nog hundraett t. o. m. hundranio) och sedan t. ex. två elva och två tolv). Godstågen benämndes som exempel fyrtioåtta sjuttiotvå.

Fanns någon skriftlig ukas som påbjöd dessa regler?

* Och varför "tjänstgjorde" den tidens järnvägare - varför "arbetade" de inte som alla andra?
Mötte man nå'n på byn kunde frågan t. ex. bli "har far tjänst?"

Olle S