Ur Am. Ordlistan:

Water scoop /Å/ - nedsänkbar skopa på tendern för vattentagning under gång från ’[b]track pans[/b]’. Användes i USA enbart /??/ på östkusten, bl a av Pennsylvania och New York Central. Systemet härstammar urspr. från 1850-talet och var relativt vanligt åren 1890-1950. Tidiga skopkonstruktioner var helt manuella men p g a att de dynamiska krafterna gav manövreringsproblem försågs de senare modellerna med olika hjälpfunktioner, både ång- och luftdrivna. Naturligtvis måste PRR, på senare år, använda en egen beteckning: ’track troughs’... PRR och NYC hade båda tät persontrafik och tillsammans över 100 st track pans, ofta 400-600 m långa och med uppvärmning vintertid och speciella ’watchmen’ utstationerade. Bästa tåghastighet vid vattentagning tycks ha varit 40-50 mph. Flertalet persontågslok på PRR hade scoops. Viss återvinning av vatten förekom för att minska den stora förbrukningen; merparten spilldes ju bort. Störst lär PRR-installationen i den fyrspåriga huvudlinjen genom Wilmore utanför Pittsburgh ha varit; 800 m långa pans, en i vardera spåret; här behövdes ett stort pannhus för att klara värmen i alla upptiningsrör, i the pans likaväl som bredvid dem (matarvattnet förvärmdes också vid kyla)! Systemet användes så länge ångdriften fanns kvar, dvs. till 1957. Trots stora kostnader kunde förstås en eller flera tidsödande vattentagningar på station därmed undvikas... Se vidare http://jimquest.com/writ/trains/pans/wilmore1.htm

På brittisk engelska så heter vattenrännorna "water troughs". Förekom på LNER, GWR och LMS banor, dock inte på Southern Railway (dels då sträckorna inte var så långa i södra England, dels då den snabbt expanderande elektrifieringen av banorna förhindrade detta). Vattentagning skedde i hastigheter upp till 80 mph, i högre hastigheter på särskilda ställen med långa raksträckor.

Tanklok med scoops tror jag bara har förekommit i GB.

Ja, det var främst GWR och LNWR som använde systemet i sina större tanklok.

I extrema fall kunde loktendrarna ges extra stora kolrum, på bekostnad av vattenkapaciteten - man scoopade alltså vatten ofta. Bl a New York Central hade ett antal sådana tendrar till "the famous 6000 class", toppmoderna 4-8-4-maskiner, som gick New York - Chicago utan lokbyte! = 1000 eller 1100 kilometer /?/

Samma praxis tillämpades på de flesta banorna i Storbritannien - tender med hög kolkapacitet (11 ton på de största loken) och vattentagning under gång på olika ställen. Längsta resan utan lokbyte blev då 450-500 miles (ungefär 700-800km). På Southern så bytte man lok eller fyllde på vatten i Salisbury och Exeter, då resan London-Salisbury-Exter-Barnstaple/Plymouth var för lång för att köra med ett lok utan vattentagning.