Nu börjar vi förstås glida ut den del från rubriken...
Men principen var ändå att man skulle använda en signatur (förkortning av efternamnet) i olika sammanhang. Alla beslutskoncept hade samråds- och beslutsrutor för detta, och i dem fanns det inte plats för hela namnet. Så Hård måste säkert skriva Hrd. Banmästaren Äijä i Norrbotten (Luleå vill jag minnas) måste säkert också välja något eller några "Ä".
Vid sidan av de säomässiga strikta principerna kunde man säkert välja något mer "eget". Bandistriktschefen Franz Olausson i Sundsvall skrev t ex alltid "Ola", vilket han för övrigt kallades för i alla sammanhang.
Sven B

När jag började i trafiksäkerhetstjänst 1982 fick man själv välja signatur. De vanligaste var nog första bokstaven i förnamnet, den första bokstaven i förnamnet och den första i efternamnet eller de två första bokstäverna i efternamnet. Det enda kravet var att två tågklarerare fick inte ha samma signatur på en station. Under 1990-talet var det ett antal lokaltågklarerare som omplacerades till fjb-centraler. Det kunde ju då hända att det blev två fjtkl med samma signatur. Den sist ankomne anmodades då av sin chef att byta signatur.

St