I statens järnvägars anslagsframställning för budgetåret 1950-1951 kan man på sidan 32 läsa att Xoa5, "de s k expresstågen" som beställdes 1945 slutlevererades under 1948. Detta gällde sex tågsätt.

Två år tidigare, i anslagsframställningen för 1948/1949 kunde man på sidan 33 läsa att "6 dylika vagnar" beställts och beräknades levereras 1948. Den kostnad som uppges tyder på att det nog inte handlade om sex vagnar, utan snarare just de sex trevagnståg som faktiskt byggdes. Men SJ har också - om jag tolkar texten rätt - fått förskottslikvid "för ytterligare trenne dylika snabbmotortåg". Men nu ville man ha medel för "ytterligare tvenne dylika tåg". Detta i syfte att rationalisera och modernisera järnvägsdriften.

Detta borde väl innebära att det kunde blivit totalt elva stycken Xoa5-tågsätt? Att det stannade vid sex Xoa5, och inte ens de ytterligare tre för vilka man fått anslag, berodde kanske på att dåliga gångegenskaper visade sig när de sex först beställda tågsätten satts i trafik? Eller insåg SJ redan omkring 1950 att trevagnssätt blev för små för de mest belastade expresstågen, och att inriktningen istället borde vara att anskaffa rapidlok och rapidvagnar, som det talades mycket om några år senare? Xoa5 kunde ju i och för sig användas för mindre belastade snabbtåg, men sannolikt prioriterades de mest trafikstarka och lönsamma relationerna.