På 70-talet bröts ju systemet med en lång bana inom maskinsidan som lokbiträde, innan man formellt blev förare, och SJ körde väl då en ny typ av förarutbildningar.

Hur skilde sig dessa från utbildningarna innan? Tog man från början in folk utifrån eller skulle man först jobbat inom järnvägen, och när isåfall gav man upp detta och det blev möjligt att söka jobb som förare på "annons"?

Mvh HP

Fram till 1975 var nog SJ:s tanke att man skulle fortsätta med det äldre utbildningssystemet, att börja som lokbiträde och få praktik genom den tjänsten och sedan få utbildning till lokförare och köra själv. 1975-76 kom man fram till att en sådan utbildningstakt inte skulle klara av det kommande generationsskiftet som redan hade påbörjats.
Sista utbildningarna till lokbiträde hölls under 1975 och nästan alla i de kurserna, varav jag var en, kom ”från gatan” som man sade. Lokbiträdeskursen innan i Hagalund, som minna minnen kommer ifrån, hölls 1971 och till den kommer jag ihåg att man annonserade om i tidningar bl.a Aftonbladet. Var något år för ung för att söka. När jag sökte så gick jag genom personalkontoret på SJ dåvarande trafikdistrikt i Norrköping. Kontakt eftersom min far arbetade vid järnvägen. Där hade man inte då, 1974, något rekryteringsbehov men visste att det fanns i Stockholm och hjälpte mig söka. Efter avklarade intervjuer, urvalstest och läkarundersökning blev jag antagen så att jag kunde börja precis efter värnplikten.
I Hagalund var vi tre lokbiträdeskullar som utbildades under 1975 och det var c:a 20-24 i varje grupp. Några avhopp var det men de flesta avslutade utbildningen.
De som hade gått lokbiträdesutbildningen 1971 fick genomföra lokförarutbildningen enligt den gamla utbildningplanen medan vi som hade börjat 1975 fick göra lokförarutbildningen enligt den nya utbildningsplanen som antogs under 1976. Skillnaden för oss mot de som som kom att gå den nya utbildningen var att vi gick direkt till teori-och prakktikdel 2 av de 3 som ingick. Första teori- och praktikdelen av utbildningen menade man att vi redan hade fått med lokbiträdesutbildningen. Vår förarutbildning tog c:a 10 månader mot de 14, tror jag, som de som direktanställdes fick. Då var det enbart elloksutbildning som gällde. Diesellok och eventuella lokala fordon låg i senare paket. Det i jämnförelse med tidigare lokförarutbildning som enligt Tommy Bäckström, Trafiknostalgiska förlagets ägare, bestod av en teoridel på SJ-skolan i Ängelholm, praktik, åkning, på hemstationen med avslutande teori och examinering på hemstation. Då ingick även dieselfordon. Hur lång tid den utbildningen tog framgår inte men även här räknades lokbiträdesutbildningen in som en del.
Det har nog aldrig varit något direkt krav att man varit tvungen att arbeta inom något annat på SJ innan man började på loksidan. Varken då efter 1976 eller tidigare. Däremot var det en fördel att ha någon teknisk utbildning och/eller verkstadsarbete i Cv:t. Det var dock många som började efter 1976 på någon annan avdelning inom SJ som tog chansen att söka över eftersom information om kommande lokförarkurser kom ut under ”lediga tjänster”. Uttagningsprocessen tog ju en tid. Kan tänka mig att det var 40/60 i förhållande mellan att ha arbetat med annat inom SJ och de som kom via annons och arbetsförmedlingen. Bussförare, reparatör och arbete inom banavdelningen har jag haft kollegor som arbetat som innan lokförarjobbet. Hände även att någon blivit hänvisad jobb som lokförare efter ha blivit övertalig vid någon annan statlig verksamhet.
Men som svar på frågan i rubriken så påbörjades de under 1976 och den första bör ha kört själv under 1977.