En annan intressant detalj, är att vagnen omskrives i Statsbaneingenjören, nr. 8/1947 (jag kan dessvärre inte dela mitt exemplar, då det är en blekt xerox-kopia från 1970-talet).
Den omnämnes där som 'Järnvägsstyrelsens nya salongsvagn', men med den aktuella tidens språkbruk kan detta snarare hänföras som 'ägarskap' och inte 'användningsområde' - dessutom sägs redan i andra meningen '...varför denna nya vagn utgör ett värdefullt till salongvagnsparken.'

Artikeln i Statsbaneingenjören.

Artikeln ger ingen specifik information om den tänkta användningen. På sid 209 skriver författarna "För de speciella uppgifter vagnen är avsedd och med dess omfattande utrustning fordras ... en kunnig vagnskötare". Denne skulle även kunna tillaga och servera "enklare måltider" och "svara för passagerarnas trivsel".

När vagnen "under längre uppehåll användes som bostadsvagn" kunde man ansluta en telefon till rikstelefonnätet. Kan detta ge en ledtråd om avsedd användning? Dahlbeck och andra SJ-interna salongsvagnsresenärer borde väl vara mest intresserade av anslutning till järnvägens telefonnät, från vilket det även gick att nå rikstelefonnätet? Men SJ telefonnät hade vid denna tid inte så bra kapacitet när det gällde fjärrförbindelser. Det något komplicerade förfarandet vid anslutningen beskrivs i varje fall i slutet av sid 214.

Intressant är också att "inredningsarbetet har skett i samråd med SJ arkitekt" (sid 210). Möbler av mattbonad teak kom från Frans Borgström och bäddarna från Dux.

En bild på sidan 210 visar en tidstypisk radiomottagare. Denna kunde egentligen bara användas när vagnen stod stilla.