Det finns vissa igenkännbara mönster i utvecklingen av järnvägsföreningar, och faktiskt också rockband, och säkert också i allt möjligt. De två förstnämnda har jag på ren lekmannanivå valt att studera lite närmare, för att det är intressant.

Med rockband kan man "förutse" hur deras skivproduktion kommer att te sig ungefär 4-5 plattor fram. Den första är ett illvrål, i lyckan över att få ge ut något. Den andra har en aura av "va, vi fick göra en till! Nuuu tar vi i som aldrig förr!" Den tredje är lite mer tillrättalagd, "ok ok ok, nu får vi inte sumpa det här, nu måste vi skärpa oss".

Det är nu problemen kommer, och oenigheten. Några i bandet vill överproducera, några vill vråla på som förut. Om bandet ska byta medlemmar så är det nu konflikterna kommer för första gången. Någon gitarrist eller sångare byts ut och ett fjärde album kommer. Några av fansen klagar och känner inte igen det nu ganska pretentiösa bandet. Till den femte plattan har man tappat greppet, glidit isär, gått på rutin, rökt för mycket jazztobak. Få överlever så länge som sin femte platta. Om de ändå gör det så är det långt mellan sensationerna även om de tröskar på. De som gör det har klarat att hålla sitt syfte, sin musikaliska identitet hårt i hampan hela vägen igenom. Detta märks tydligt om man lyssnar på vilket känt bands låtproduktion som helst, med denna teori i åtanke. Platta 1-3 är ofta bäst, sedan kan det gå hur som helst.

Jag testade den här teorin på en yrkesmusiker som varit med i ett flertal band och varit "proffs" på det viset, inte studiomusiker men aktiv medlem i flera band om man säger så, i ett flertal band som nått åtminstone lågvärdigt kändisstadium under 70-90-tal i Sverige. Efter en del rynka pannan och hummande så sa han "du vet nog inte hur rätt du har i det".

Och utifrån egna erfarenheter som aktiv i järnvägsföreningar så skulle jag påstå att samma mönster går igen även i dessa föreningar. Betraktat över riktigt lång tid så kan man se att det är en stigande och sjunkande våg, uppgång och fall, uppgång och fall. Tempoväxlingen kan vara utdragen över flera decennier och det finns kritiska ögonblick då fallet inte kan brytas. Det finns föreningar som klarar av sina konsolideringsfaser och får en lång tid på "toppen" men det finns alltid en vågrörelse i framgångsutvecklingen.

Så jämförelser som att "dom där är ju så bra, varför är inte alla det, hur har dom gjort?" är inte meningsfullt, det är att mäta över en för liten del i en sådan cykel. När det tar fart så brukar man få tio goda år, det är så länge initiativtagande nyckelpersoner klarar att hålla ihop när de kommit igång och lagt en grund för det som komma skall. Ibland får man mer, ibland mindre. Ibland lyckas man med generationsväxlingarna, ibland inte. Men visst är det så att en förening är lika trött som sina medlemmar, och är de som ledde de första goda 10 åren kvar i ledning 30-40 år senare, då är det ofta kanske lite kraftlöst i förhållande till vilken potential man har genom sina tillgångar. Det är inte samma sak som dåligt, men utvecklingen är inte så påtaglig.

Många trafikföreningar har drivits av samma kärna i väldigt många år. Därför har man kommit efter i utveckling, och ökande omvärldskrav har därför tornat upp sig till den grad att det är osäkert om man har någon framtid alls. Inte som man drivit det hittills i alla fall. Och därför finns det mycket suck och stön just kring framtiden.

Museibanorna har inte riktigt samma slags problem, de har naturligtvis också ökande krav men inget som ERTMS eller liknande tokigheter.

_