En sak som en forskare i framtiden ska kanske fördjupa sig i hur mycket SJs Järnvägsmuseum deltog aktivt i turerna kring Linköpingsfordonen.
Jag tycker mig redan ana att de var nog mer delaktiga än vad vi tidigare har förstått.

Carl-Axel Alrenius var dock aldrig inblandad i alla turer kring gotländska och småländska tenderlok- han blev museichef först 1970.
Olof Lindahl tillräder som Järnvägsmuseums chef 1962 - kan han ha varit delaktig i besluten om indragna depositioner och skroningsbeslut 1963? Kanske han försökte trimma samlingarnas omfång (Tomtebodamuseet var redan för litet) och det drabbade NVHJ-loket.
Efterträdaren Gustav Ekeroth blir chef 1966 sålunda borde även han ha varit delaktig i besluten kring Gotlandslokets skrotning 1968.

I alla fall klarnar det en bild över några år av försök till ångloksbevarande som slutade tråkigt nog i Vislanda, men helt helt utan konspiratoriska förtecken. Betänk att Sverige fortfarande kryllade av smalspåriga såväl normalspåriga ånglok. Dessutom med en museibana i Södermanland vars intitativtagare deklarerat att man inte kunde ta vara på stora lok (dvs för spårvidderna 891, 1067 och 1435) med ideellt arbete. (Denna devis avlivades av ett gäng Göteborgare ledda av bröderna Bengt och Lennart Nordh när man köpte BLj 6, ROJ 3 och VGJ 24 och 31 och startade embryot till det som är dagens AGJ.)
Att L19p 3069 och L15p 3044 gick till skrot uppfattade säkerligen vid denna tid inte som någon större händelse.

MVH
Johan

Även om trådarna blev spretiga blev det klarlagt med turerna kring loken 3037, 3069, 3144 och 3160. Likaså Linköpings föreningens delaktighet under 1960 talet kring dessa lok.

Jag håller med att Järnvägsmuseums roll inte blivit klarlagd ang återtagandet av depositioner av föreningens lok och vagnar.

Även om Alrenius inte tillträdde formellt förrän 1970 var han anställd inom Järnvägsmuseet från 1964. det går inte att utesluta att han var delaktig kring depositionerna och återtagandet av dessa.
Alrenius hade även en aktiv och kanske avgörande roll till SRJmf bildande 1968. Han hade god kontakt med Peter Clemenz och rekommendera honom (vad Peter själv berättat) att satsa på att bygga upp något på SRJ efter att det stått klart att Bro Järnväg (600 mm) inte hade någon framtid och därmed inte heller övertagande av ångloket BYCF 10 som Peter och några till provkörde på spårstumpen i Tomteboda.
En välkänd ( i våra kretsar) ringde Alrenius på Jvm i början av 1968 och ville engagera sig. Alrenius svarade. jag räcker över telefonluren till en man (Peter C) som just startat en förening på Roslagsbanan och som behöver aktiva personer som kan hjälpa till.
Alrenius och Peter diskuterade även depositioner från Järnvägsmuseet av bl.a "Rimbo" så Alrenius hade möjligen långtgående befogenheter. Men 28:an ville Alrenius inte släppa då.
Några år senare skrev Alrenius att han önskade att Järnvägsmuseet skulle bli avlastade arbetet med att ta ställning till depositioner. Kanske som en följd av många föreningsbildningar som önskade depositioner.
Åter till huvudspåret:

I mitt tycke är följande frågor ej klarlagda:

1 Järnvägsmuseets och SJ maskinavdelning (tillsammans eller var för sig) delaktighet i återtagandet av depositionerna 1968 för lok 3037 och 3069 samt flera vagnar.

2 Fanns det någon koppling mellan återtagandet av depositionerna och flyttningen från lokstallsområdet? Flyttningen till Ryd genomfördes först 1971 d.v.s flera år senare än återtagandena av depositionerna.

3 Var återtagandet av depositionerna av 3069 och 3037 ett ömsesidigt samtycke mellan föreningen/ Bengt Unvér - SJ Ma och Järnvägsmuseum? Eller var det ett ensidigt krav från Järnvägsmuseum ev i tillsammans med SJ Ma.
Även om Bengt Unvér hade pondus så var han säkert pragmatisk och var tillräckligt klok att inte äventyra samarbetet med Järnvägsmuseet och SJ genom kritik.

Den officiella versionen var att föreningen inte skrotade någonting och att det var SJ material som SJ forslat bort för skrotning. En kanske klok och genial förklaring där föreningen tydligt frånträder eget ansvar att skrota lok och vagnar samtidigt som man är diplomatisk gentemot SJ och Järnvägsmuseet. Dessutom en sanningsenlig (men inte fullständig) beskrivning?

Och prioriteringen att behålla N4p 3160 , Ankan m.fl rullande materiel kan sägas var rätt vid den tidpunkten. Vi får vara tacksamma över att Bengt Unvérs, Sune Lantz m.fl arv idag är ett fint museum med både lok, föremål och byggnader.