Ibland funderar man kring skrotningarna/slopningarna av vissa fordon i förtid.
SJ tycks från ett likviditets/resultatperspektiv haft ett ganska märkligt perspektiv tex vid försäljningen av fordon som ändå kort därefter skrotats.

Därför har jag länge haft tankar kring t.ex. MÖJs elektriska rälsbussar (1949/50) som ju näppeligen var utslitna 1956.

Det finns ju en logisk köpare här Nordmark-Klarälven som ju i samma veva köpt nya motorvagnståg.
Dessa borde ju haft nytta av dessa och SJ hade fått ut mer pengar än av reservdelar/skrot även om priset blivit lågt.

Likaså Uddeholmaren 1964. Kanske något för Roslagsbanan. Visst udda fordon men på en helt annan nivå än befintliga.

Har dock aldrig läst om några funderingar i verkligheten trots att de känns som logiska för mig.
Tänker att SJ när de inte har någon nytta av MÖJvagnarna kan räkna ut en en tänkbar köpare förutsatt att rätt pris sätts på sekunder.

I andra sammanhang har man ju läst om fantasipriser när SJ försökt sälja. Jag är miljöskadad som ekonom. Men man borde ju kunnat få ut mer än skrotvärdet, ändå har jag aldrig läst något.
Jag har alltid tänkt mycket i s.k. sunk cost funderingar d.v.s. det är alltid bättre att sälja till ett pris ovanför skrot/alternativt reservdelsvärde även om det är förlust mot bokfört värde(oavskrivet restvärde) om alternativintäkten är skrotvärdet.

Jag är fullt medveten om att mycket av dessa funderingar kan vara besvarade i andra sammanhang som jag inte har haft tillgång till. Någon som vet/sett något?

Inget står ju i rälsbussböckerna.