Följande är en summering. Uppgifterna huvudsakligen hämtade fritt ur minnet utan avstämning mot bakomliggande källor.

När eldriften på fd MÖJ avvecklades ansågs de båda elrälsbussarna mogna för storrevision. För HC-fordon räknade man med korgbyte, helt eller delvis, när fordo0nen närmade sig 10 års ålder. Om SJ skulle ha fortsatt med eldrift på fd MÖJ (vilket förespråkades av Elektrotekniska byrån) skulle därför de båda Yoa1p-bussarna ha slopats och ersatts med elektriska stålrälsbussar. Efter nedläggningen av eldriften föreslog Trafikbyrån att de skulle byggas om till släpvagnar för sommartrafik på Gotland. Något som avstyrktes av Maskintekniska byrån med hänvisning till höga revisions. och ombyggnadskostnader på grund av dåligt skick. Samtidigt så fanns det övertaliga släpvagnar av HC-typ som kunde flyttas till Gotland vid behov.

NKlJ erhöll ungefär samtidigt leverans av de båda elektriska motorvagnstågen "Uddeholmaren" och hade därtill fem förbränningsmotordrivna HC-rälsbussar som var jämngamla med elrälsbussarna i Östergötland. Därmed bör fordonsbehovet ha varit väl täckt. De loktåg som kördes var huvudsakligen till följd av mycket post och gods. När SJ räknade på fortsatt eldrift i Östergötland efter upprustning så tog distriktet fram driftkostnad för olika fordonstyper. Jag har inte de då aktuella siffrorna tillgängliga men i särklass dyrast var ånglok där stalltjänst var en dryg post. Därefter följde de gamla elmotorvagnarna som även de var relativt dyra i drift men långtifrån så dyra som ångloken. Billigast var rälsbussarna där de elektriska var något men inte mycket billigare än de förbränningsmorotdrivna med motyl-motorer. Sett utifrån driftkostnad synes det således inte ha varit någon god affär för NKlJ att förvärva de båda elrälsbussarna för att sedan kosta på dem revision och ombyggnad av elutrustning och slopa några egna Yo1p.

På SRJ ellinjer torde de båda elrälsbussarna ha varit för små kapacitetsmässigt. Detta utöver kostnadsbilden.

Sedan persontrafiken på NKlJ upphört så tog bruksdisponent Ekman på Uddeholm (moderbolaget Uddeholm var formell ägare till de båda Uddeholmar-tågen) upp frågan om försäljning till SJ vid ett möte med generaldirektör Upmark. Den senare lät frågan gå vidare ner i organisationen med tanke på eventuellt möjlig användning på Roslagsbanan. Svaret till Upmark blev att kostnaderna för ombyggnad skulle bli för höga i förhållande till nyttan.