Metoden fick mig att tänka på en sann historia jag nyligen fick höra av den som körde. Man provkörde Sr1-lok i högre hastighet i österbotten för länge sedan. Man kom med nöd och näppe till strax över 190 km/h. Tåget bestod av ett lok och mätvagn. Hur det nu kom sig släppte något mätdon man hade fäst vid strömavtagaren och då inställde sig problemet hur man skulle gå till väga, man måste ju komma bort från spänningsförande tråd och sedan komma tillbaka. Inget växellok fanns tillhanda. Provkörningsledaren kom inte på någon lösning. Föraren däremot påminde om att spåret mot spannmålssilona i Seinäjoki ligger i uppförsbacke och föreslog att man tar sats, tar ner strömavtagaren innan tråden tar slut och stannar i backen. Provkörningsledaren gillade inte tanken, möjligen eftersom det inte var hans idé men föraren var envis. Till slut gjorde man som han föreslog. Metoden fungerade naturligvis. När donet var åter fastsurrat var det bara att lossa bromsen och rulla tillbaka under tråden och fortsätta proven. Jag tycker att historien är ett synnerligen bra exempel på god praktisk problemlösning i ett järnvägssammanhang. Sådant behöver vi mer av. :-)