Inte för att varken förminska eler förstora arbetsinsatser genom och mellan åren, men i ”hobbyns och rörelsens gryning” kunde ju om inte helt körklara så i varje fall fordon som ”nyligen” varit i drift tas över av föreningarna och banorna. Därmed räckte det kanske att stå utomhus med en stålborste för att ”fixa till vagnen” (typ). Det gällde till viss del även smalspårsfordon, åtminstone med bredare spårvidd än 600 mm. På den spårvidden blev väl föreningarna -inte minst ÖSlJ- föregångare på att ”göra vagnar av hönshus” (typ). Även om det då behövdes mer än en stålborste. Men mycket skedde även i dessa fall utomhus och/ eller i ”halvdanna lokaler”.

Det gör det inte idag. Föreningarna/ banorna har själva slitit på fordonen, i flera fall på banor som varit museibanor längre än de varit ”riktiga” sådana. Åtminstone bolagsbanor. Därmed måste de nu ändå bättre verkstadsresurserna användas för underhåll av redan (en gång i tiden) renoverade (drifts)fordon.

Slitit har naturen självt gjort på de renoveringsobjekt man samlat på sig, även om dessa kanske aldrig ens rullat hos föreningarna. Framförallt som dessa ofta inte förvaras under mer skydd än i bästa fall presenningar. Här ligger en utmaning: Hur ska resurser skapas för att se till att även dessa kan renoveras och visas upp i trafik? Ska man ”släppa” befintliga driftsfordon och ställa av dessa för att kunna starta Nåt Nytt? Att allt blir ett ”nollsummespel” liksom; ett fordon ställs av och ett annat sätts i trafik som ersättning.

Har man nåt intresse av det då? Tja, av rent museala skäl kanske. Ett unikt/ ovanligt fordon som inte rullat i det skicket sen på en bolagsbana på 1920-talet? Kan det vara en sporre för aktiva medlemmar; att få jobba och visa upp ett ”nytt” fordon i stället för att (mer eller mindre) bara underhålla och reparera befintliga driftsfordon? Säkert är det/ blir det så, men vad man får göra är väl att försöka se till ”en blandning” mellan nyrevisioner och underhåll. Men det är inte alltid lätt när resurserna är knappa.

Och ur ”kundsynpunkt”; kommer den fina nyrenoverade lanterninvagnen XYJ BCo 1 som inte rullat på gamla Knäckebröhultsbanan i Småland sen 1920-talet locka fler betalande barnfamiljer till en museibana i…. Uppland (typ) bara för den sakens skull? Samtidigt som museibanan ställer av SRJ Co 26 (typ) som ser likadan ut för en lekman och en barnfamilj, låt gå mer väderbiten, men…. Att det drar folk med MRO-kort och kameror som reser gratis eller kanske bara kör bil bredvid och fotograferar är väl en annan sak. Men..?

Tja. Kanske Den Stora Välfungerande Bevarandeplanen, kopplad till resurser -både pengar och specialverkstäder- skulle vara en lösning? Men vill vi ha den, egentligen, även om den skulle hanteras av Jvm, MRO och JHRF m fl ”branschkunniga”? Vi vill ju sköta oss själva och fatta våra egna beslut. Och göra det omöjliga möjligt. Nåja. Detta är ju i den formen utopiskt ändå, så…

Men att göra det möjliga omöjligt. HP är inne på det, men hur ska det gå för utfärdsföreningarna? Kommer de som ändå har en -mer eller mindre- bra bas, typ ett lokstall, att inte bara överleva utan också bygga ut sin verksamhet enbart genom att…. gneta på i stallet och visa upp De Värdefulla Klenoderna där? Och så kommer Någon Annan (Jvm?) och kör förbi där ”lite då och då”.

Och även det blir väl problem med de nya regler som gäller för just fordon och verkstads/ besiktningsregler, att kunna låna av varandra? Ska Jvm ”köra runt” med sina tåg och fordon och så kan Lokala Föreningar (i bästa fall) rulla ut sina fordon till beskådande när Ett Evenemang äger rum på ort och plats?

Händer inget (typ) blir det väl så. Här borde en press ligga på JHRF och i viss mån (av egenintresse om inte annat) Jvm. Man måste väl kunna sätta sig ner tillsammans, diskutera och besluta i samverkan. Var kan man göra vad? Och hur? Gemensamma tillstånd och regelverk borde väl kunna medföra att man kan göra det man vill, köra tåg tillsammans och på de banor man kan och får med hänsyn till EMRTS och annat. Frågor man ändå måste lösa tillsammans.

Annars återstår väl bara att skapa en museibana. Och det är ju inte heller enkelt, inte minst med hänsyn till just regelverk där också. Plus att hitta resurser till att överta och sköta bana och andra anläggningar på och kring den.

Eller då -Gud förbjude (typ)- att lägga ned verksamheten, helt eller delvis. Ordnad reträtt eller kapitulation i så fall? Det är inga lätta beslut när man tänker med hjärtat och inte hjärnan. Fast om man inte gjorde det skulle man nog inte startat verksamheten ö h t, så….

/ L G :-)