Jag har någon gång läst mig till att integriteten hos en stålkonstruktion beräknas till ungefär 150 år, sedan har allt för mycket hänt i materialet så att det inte längre går att beräkna hållfasthet och liknande utifrån kända egenskaper hos en viss stålkvalitet.

Det betyder, om det stämmer, att vi antagligen är inne på de den eller de sista generationerna som får uppleva "autentiska" ånglok i drift och att framtiden för ånglok i trafik består av replikabyggen, inom 50 år eller rentav tidigare.

Eftersom detta åldrande av materialet nu inträffar "för första gången" sedan industrialiseringens genombrott och eftersom vi inte övervakar denna omständighet så kan vi anta att vi blir varse problemet med en knall och sedan ett stopp för användning. Det första oväntade rambrottet under gång på ett 200 år gammalt lok i drift som inte kunde "fångas upp" av underhållets tillståndsövervakning kommer att nå löpsedlarna på något sätt, och då går vi in i en epok när de autentiska föremålen inte längre kan användas i autentisk drift, ens på museibanor. Vi är de "sista dagars heliga" på det viset. Eller ska man säga "sista dagars saliga" istället.

Så, kanske vi skulle börja lägga kraft på att fundera över vad vi tycker om replikor. Vi kan behöva 50 år på oss förutsatt att ånglok är precis så roligt i framtiden som vi tycker idag.