Man kanske kan tala om olika typer av nostalgi, en som bygger på igenkänning och en som handlar om dragning till den tid som flytt utan att man för den skull har haft chans att uppleva den.

Där igenkänning finns kan man tala om "äkta nostalgi" men om det handlar om ett specialintresse för vikingatid så är det kanske inte nostalgi som är rätt ord.

Igenkänning väcker mycket intresse, och det är i takt med generationsväxlingarna hos de intresserade som man kan se att allt modernare fordon dras in i veteranfordonsparken. Modernare för den som betraktar det utifrån sin egen "statiska position" i takt med sitt eget åldrande.

Jag var väldigt bilintresserad som barn och yngling, på 80-talet tyckte jag att 50-talsbilar var jätteskoj medan 30-talsbilar, då 50 år gamla, var ganska trista och obegripliga "Farmor Anka"-bilar.

Idag tycker jag (känslomässigt) att 50-talsbilar inte åldrats ett dugg men om man tänker efter så är de ju 70 år gamla vid det här laget. Min nostalgi är bunden till mina känslor och upplevelser, inte till hur gamla saker egentligen är.

Ingen kommer att kunna lura i mig att en Volvo 142 är en veteranbil, även om den nu råkar vara 50 år gammal vid det här laget.

Det här färgar förstås vad man går igång på. Unga entusiaster idag tycker säkert att X10 är jättehäftiga på samma sätt som jag kan ha en öm punkt för X7 och jag köper det. De har naturligtvis rätt i det. Men det är alltid relativt betraktaren. Detta är nostalgi.

Jag tror att 7000 svenska entusiaster är ganska rätt uppskattat, om man med det menar någon med så stort intresse att de tänkbart skulle kunna delta i diskussionerna här eller på Postvagnen, att de skulle kunna finna mening i det eller genom andra yttringar. Lägger man till modelljärnvägande så kanske några tusen tillkommer som gillar tåg men inte har det där särintresset för förebilden. Ur detta antal har vi rekryteringen till museiföreningarna och det känns fortfarande som att antalet är ganska rätt bedömt.

I UK sägs antalet organiserade/specialintresserade av järnväg vara kring en miljon, inberäknat de som utgör "återkommande kundbas med uttalat järnvägsintresse" för museibanorna. Utifrån befolkningsunderlaget så betyder det ändå att järnväg är om jag minns rätt i runda slängar 10 ggr större där än här. Det känns också som en rimlig uppskattning. Jag tror att vi har ungefär lika många museibanor per capita som UK har, vilket blir ett mått på att vi är "väldigt duktiga" i förhållande till ett land med ett 10 ggr större intresse, men samtidigt att vår rekryteringsbas blir kraftigt lidande i jämförelse. Ett sådant resonemang bekräftar lite den känsla man får av en "rak jämförelse" mellan Sverige och UK.