Om man med nostalgi men är att längta efter sin barndoms/ungdoms upplevelser måste man nog vara synnerligen ödmjuk och inse att denna gräns ändrar sig hela tiden.

Det enda ånglok i drift jag kan minnas ha sett var ett tanklok vid färjestationen i Gedser 1958.

Men mina minnen från gamla f d NÖJ är flera, inklusive att ha åkt smalspårsrälsbuss från Finspång till Norrköping, och från Finspång till Prästköp för att fortsätta med buss till Motala där min pappa precis hade fått arbete. Jag minns också senare de små godstågen uppåt Ljusfallshammar.

Minnen finns också av att ha åkt rälsbuss från Motala till Linköping, via Fornåsa, Älvan och Klockrike. Liksom att ha fått stanna med bilen i Vadstena för lilla godståget från Fågaelsta till Vadstena, liksom f ö på hästholmenbanan vid korsningen mellan Riksväg 50 och järnvägen strax före Hästholmen, och även på gamla riksvägen stras söder om Mjölby.

Eller är att ha åkt med Lapplandspilen under två studieår i Umeå ok att räkna med?

Människor som är 40 år yngre än jag minns kanske med nostalgi när det fortfarande fanns lokdragna persontåg hos SJ?

Det finns säkert de av er som har äldre minnen än jag, men om man försöker fastslå vad som är "äkta" nostalgi riskerar man att hamna väldigt fel. Gränsen flyttas ju hela tiden.

Likafullt var dert roligt att åka ångtåg på museijärnvägen Bor - Ohs Bruk i början av 70-talet tillsammans med min mormor, som berättade att i sin ungdom fick hon tillåtaelse att följa med tåget från Ohs Bruk till Bor sittandes på en flakvagn. Vilket måste ha varit i början av 1900-talet. Och faktiskt gör att man kan känna nostalgi även över en tid som man själv inte upplevt förrän i andra hand.