Fjärrblockeringen nådde fram till Enköping från Stockholmshållet 1973. Då blev Enköping det som då kallades 'gränsstation till fjärrblockeringssträcka', alltså fortsatte att vara en tågklarerarbemannad (nu: lokalbevakad) station. 1975 var det dags för nästa etapp i fjb-utbyggnaden, (Enköping) - (Västerås C). Enköping fick inget nytt ställverk, utan måste därför enligt trafikreglerna (säo) fortsatt vara tågklarerarbemannad gränsstation till fjbsträcka. På nätterna hade tkl inte mycket annat att göra än att ställa tågväg rakt igenom; stationen behövdes inte då för möten eller växling. Man kom då på att man kan skulle kunna dra in tågklarerarens nattjänst genom använda det som nu kallas 'obevakad drift', d.v.s. låsa tågvägar från båda riktningar till huvudtågspåret (nu: normalhuvudspåret) och låta signalerna fungera automatiskt och styras av linjeblockeringen på intilliggande sträckor mot Grillby och Lundby.

Detta med en obevakad station så att säga mitt inne på en fjärrblockeringssträcka, det var något som säo inte hade förutsatt, och ett undantag från säo tillverkades. Medan stationen var obevakad var det fjärrtågklareraren i Stockholm som skulle lämna eventuella stoppassagemedgivanden för signaler i Enköping, på samma sätt som om stationen hade varit fjärrmanövrerad, om det skulle uppstå något krångel. I tågens tjänstetidtabeller angavs 'obevakad'.

(Om ett liknande fall skulle uppkomma i dag, skulle man nog i stället ha sagt att stationen var fjärrbevakad av fjärrtågklareraren trots det faktum att fjärrtågklareraren inte skulle ha möjlighet att fjärrstyra något i driftplatsens ställverk.)

Den udda lösningen upphörde 1984, när ställarställverket i Enköping ersattes av ett ställverk typ 59 som kunde fjärrstyras "på riktigt".