Turerna runt Järnvägarnas museiförening i Linköping är många. En av många orsaker till att det mesta gick i stöpet torde vara klubbens "starke man" som ingen rundade utan att det blev konflikter. Försöket att få till en "museijärnväg" i Ryd gick om intet då det i egentlig mening aldrig bedrevs någon "klubbverksamhet" på "marken/golvet". De fordon som sedermera hamnade i Ryd hade genomgått målningsrenoveringar bl. a vid de forna smalspårslokstallarna i Linköping. Några av de vagnar som skulle användas för trafik bl.a MÖJ 1000 stod uppställda på en industritomt i Ryd runt 1970. Hallbygget i Ryd finansierades och byggdes helt externt. Banan skulle bli en rundbana typ märklin med ett stationshus (flyttat från Bersbo) någon stans i cirkeln. Det fanns aldrig någon verkstad eller underhållsdel planerad. Bygget av själva banan påbörjades (även detta helt externa krafter) och då grävdes, med hjälp av hjullastare ett ½ till 1 meter djupt dike runt hela anläggningen där spåret sedermera skulle byggas. Efter detta hände det inte speciellt mycket! Att göra något av ångloken driftdugliga fanns inte på kartan, då det inte fanns någon som arbetade/kunde/ville detta. I planen för banan fanns också idén att spåret skulle var anpassat både för 891 och 600 mm spårvidd.
Beträffande stallområdet vid Linköping C så var det fritt fram länge att besöka dessa men de var tomma tidigt 70 tal. Vändskivan låg kvar och var fullt användbar så länge rivningsarbetena inte börjats. På direkt fråga till den "starke mannen" varför den inte också togs till Ryd så var det onödigt eftersom tågen ändå alltid skulle gå åt samma håll. Det förekom aldrig några utställningar eller andra verksamheter i klubbens regi vid stallarna. De låg lite för inbäddade på lokstallsområdet för att kunna användas som museilokaler. Med tiden rev man alltihop och Postverket byggde nya lokaler på området som fortfarande delvis utnyttjas av både posten och SJ.