Få föreningar har blivit så omskrivna genom åren i detta forum som järnvägarnas museiförening i Linköping. ibland med fakta och kloka analyser. ibland med mindre genomtänkta spekulationer och egna tyckanden
Dom ursprungliga pionjärerna lever inte längre och kan därför inte tillföra dom ursprungliga planerna utöver vad som t.ex. skrivits i "Tåg och spår"
Jag roade mig med att läsa igenom en del gamla trådar och denna tråd har i mitt tycke främst berört sådant som redan tidigare avhandlats.
Ev. öppethållande vid Linköping norra har kanske inte berörts. När jag var där ett par gånger var det mesta helt öppet. På den tiden var det mesta öppet och tillgängligt. Dock inte annonserat.
ibland har föreningens grundare Bengt E Unvér kritiserats och även i nutid.
Jag fick i min ungdom tillfälle att träffa honom och vara med på ett större möte.
Jag har alltid uppfattat honom som en bestämd och envis man men som samtidigt hade stor erfarenhet av förhandlings situationer och föreningsvana.
Han hade dåtidens bestämda ledarstil och som han delade med flera andra ordföranden i svenska järnvägsmuseiföreningar initialt.
Utan den envishet och pondus han (och andra ledare i branschen) hade och besatte under pionjär åren, hade avsevärt mer skrotats ut och sannolikt hade färre museibanor / järnvägsmuseer existerat.
jag tycker det är dags att omvärdera en del av järnvägsmusei branschens tidiga ledare och pionjärer till det dom åstadkom av bevarande m.m än hur dom var som personer.
Likaså inställningen att statiska museer inte har samma värde som museibanor eller ses som misslyckade för att man inte lyckades koppla en museibana till t.ex. Linköpings museet.
Östergötland har idag två museibanor. Förhoppningsvis kommer båda att överleva länge men det fordras egen kraft och förmåga.
Utan Bengt E Unver hade Linköping sannolikt inte haft ett så fint Järnvägsmuseum med unik rullande materiel.