Helt rätt här, Conny. Inte bara om denna förening och verksamhet, utan i största allmänhet om ”gammeltågsbranschen”, som salig Kurt Möller uttryckte saken. Att JMF´s avveckling ”gett vågor på vattnet” är inte så konstigt. Att en i branschen så klassisk verksamhet ”ger upp” hör inte till vanligheterna, och det skapar därmed både funderingar och oro vilket inte är så konstigt i dessa tuffa tider med i flera fall vikande intresse, engagemang och hårdnade krav. Med konkurrens om både aktiva och besökare.

”Förr” kunde driftiga Ledare på om inte ett enklare så mer på ”ett linjärt” sätt skapa och bygga upp dylika verksamheter. Då inte minst genom kontakter och kopplingar till en enklare och entydigare statlig verksamhet med kopplingar till folkrörelsesverige. På så sätt kunde dom ”prata med SJ´s distriktschef och få ett lok och en bana att köra på” (rejält förenklat, men..), och det fanns lagom gamla män (jo!) som hade hade egna minnen från vissa banor och vissa (ång)lok vilkas minnen dom då inte bara kunde spara utan också visa upp genom att engagera sig. Därför fungerade det med att bygga upp även statisk verksamhet. Ja, i början var det väl enligt några (?) t o m såväl lättare som mer realistiskt än att försöka köra med nåt. Möjligen en kortare 600 mm bana då, men nåt större och längre var inte möjligt. Tills det blev det….

Sen har utvecklingen på det hela gått rejält framåt. Såväl till antal (fordon och banor inte minst), som för verksamheten i övrigt, samtidigt som den naturliga kopplingen till det man visar upp minskar. Och på många håll -inte bara i ”gammeltågsbranschen”- har även engagemanget minskat när nåt ska drivas i huvudsakligen ideell form. Och så har kraven alltså ökat, från myndigheter och resenärer inte minst.

Därför är det extra tufft att motivera dagens kanske mer allmänt järnvägsintresserade att de ska engagera sig i en verksamhet där det på många sätt, och inte bara bokstavligen för fordonen, står still. ”Det här är unika smalspårsfordon från Östergötland som vi måste vårda och putsa” duger då inte som argument, nåt det kanske gjorde för några decennier sen. Nu finns det mer att göra på fritiden och de digitala informationsflödena om vad och var det händer -och iallafall indirekt då var det inte händer- når ut lättare och snabbare än vad mer eller mindre kända medlemsblad och dylikt gjorde ”förr”.

Men det förtar inte vad De Tidiga Ledarna och pionjärerna gjorde. Ty mångt och mycket av det finns ju ändå kvar. Även i Valla då.

/ L G :-)