Må vara att en järnvägsmuseiorganisation (oavsett museet var statiskt eller rörligt) på 60- och 70-tal hade en stark ledare som drev verksamheten framåt. Utan fotfolket stod man sig slätt. Just Linköping är ett exempel på det. Connys omnämnande att Unvér var en duktig förhandlare ledde till att man inte behövde fotfolk att bygga Rydhallen (100% finansierad av Östgötabanken, inkl bygge) och schakta diket för den kommanderundbanan. Men när väl dessa projekt var färdiga så blev verksamheten oerhört statisk, och till en del material vandaliserat, utan att åtgärder insattes av just ett samling fotfolk.

Och faktum är att utan en fint och helhjärtat stöd från distriktschefen Wilhelm Sherman i Norrköping hade man knappast kommit in i lokstallet på Linköping Norra, än mindre bevarat de fordon som nu finns i Valla.
Det är ingen slump att idén med att ha Linköping Norra som bas och en museibana där (enligt Christer Brimalm) dog helt och hållet i och med att Scherman flyttades till Malmö för att bringa reda i det distriktet där.
(Ödets ironi ville att samme Scherman var sedan med och "städade upp" i SkJ när deras starke man slutade). :-)

I andra organisationer som under pionjäråren fanns det en skara aktiva som lojalt accepterade den starke ledarens dominans. Dessa bidrog i högsta grad till att verksamheten utvecklades och fungerade. En sådan krets av fotfolk sakandes, som sagt, i Linköping.

Hilsen
Johan