När Västeråsbanan var elfierad kom det en skrivelse att de lok som trafikerade densamma skulle vara försedda med en strömavtagare med kolskena och en med aluminium. Ventilerna i hytterna var försedda med märkning vilken som var vilken. På Västeråsbanan skulle kolskena användas. På GDG nätet användes från början bara kol. Lok som trafikerade båda skulle efter vissa kilometer kontrollera kolskenan. På GDG fanns några sådana sträckor. Gbg - Olskroken, Kils bangård, Storviks dito och Gävle C. Aluminium skena avsatte droppar av smält aluminium som fort kunde skada kolskenan och slå ut stycken ur densamma. Hur kontrollen tillgick vet jag ej, men antar att biträdet då och då skulle kolla skenan visuellt. Man hade på BJ från början mycket besvär med kolskenan. Dels var den tyngre och således inte lika följsam som aluminium dito, dels så medförde den lutande fronten högt upptryck på främre och lågt på bakre. När upptrycket blev för högt på främre lyftes tråden för högt och när man passerade växlar på bangårdar hann inte anslutande ledning med utan slog ut bitar på kolskenan om nu inte ledning och strömavtagare raserades... Men det är ju en annan historia som Kipling lär ha sagt../ Sune.