I Statsbaneingenjören/Järnvägs-Teknik nr 3 1959 finns en artikel om nyanskaffning av personvagnar av Assar Gabrielsson på SJ maskintekniska byrå. Han konstaterar där att 70 procent av personvagnarna i normalplanen utgörs av stålvagnar och att procenten inte kommer att öka så mycket av nya leveranser utan mer av slopningen av trävagnar.
Han visar i tabeller och figurer hur de nya sextiotalsvagnarna för snäll- och expresståg i en försiktig prognos om tänkt anskaffning pekar mot total slopning av trävagnarna till år 1968. I prognosen antog han 100 motorvagnar (X6 som blev X1)för lokaltrafiken i Stockholm skulle friställa Bo6-vagnarna för persontåg ute i landet.
Något förbud behövdes väl inte mot trävagnar, de avskaffade sig själva så att säga.
Om prognosen måste sägas att den uppfylldes ju i högsta grad.

Hans namn var väl Allan? Assar G. var en känd företagsledare.

Tack för dessa uppgifter för övrigt. Det skrevs ofta i dagspressen om trä- respektive stålvagnar och det var vanligen känslomässigt färgat efter svåra olyckor. SJ:s representanter pressades av journalister och insändare skrev. Att trävagnar borde ersättas med stålvagnar diskuterades redan efter Getåolyckan 1918 och sedan framför allt efter Gårdsjö 1945, Rörvik 1954 och Ställdalen 1956.
Skultorp 1965 medförde att styrelsen den 19 mars beslutade att antalet trävagnar skulle minskas i snabbare takt än planerat och att fler stålvagnar skulle beställas. "Före 1 juni slopas 150 av 450 trävagnar. Från 1 maj förekommer endast sovvagnar av stål, och från 1 juni går inga trävagnar i persontrafik på linjerna Stockholm - Malmö och Stockholm - Göteborg. Detsamma gäller linjen Boden - Riksgränsen samt, när man fått flera stålvagnar, även övriga starkt trafikerade linjer, i första hand Göteborg - Malmö och Krylbo - Ånge." (Svenska Dagbladet 1965-03-20).