Som jag nämnde i annat inlägg, fick tre vägkorsningar på f d Börringe - Östratorp år 1955 en "budget-automatisering". Utöver Äspö var det tydligen Havgård och Hönsinge som 1955 fick sina bommar elektrifierade och automatiserade med hjälp av korta spårledningar. Några bilder från Sveriges Järnvägsmusem:

Ovan två bilder från Havgård. Liksom i Äspö fanns elektriska ljussignaler mot vägen, medan signaleringen mot banan skedde med vridlykta och vridbar vägsignalskärm på ena bomstativet. Ljudsignalen var som vanligt en mekanisk klocka på det bomstativ som inte uppbar vridlykta och vägsignalskärm.

Ovan en bild från Hönsinge. Ena bommen är placerad väldigt långt från spåret, och vridlykta och vägsignalskärm sitter på en separat stolpe alldeles intill F5-drivanordningen. Båda bomstativen har ringverk, antagligen för att ljudet skall höras åt båda håll trots det relativt stora avståndet mellan bommarna. Troligen beror den egendomliga bomplaceringen på att det tidigare funnits sidospår på platsen. Till vänster om spåret syns en skylt med texten "gräns för spårledning". Tågen måste alltså krypa fram mot övergången om de ville undvika att passera innan bommarna var helt nere. Min egen erfarenhet av liknande anläggningar är dock att vissa tåg körde förbi med oförminskad hastighet, så att tågets främre del var ute på övergången ungefär samtidigt som första plinget tonade ut från det mekaniska ringverket.

Ytterligare en bild från Hönsinge. Det tycks stå 80 på hastighetstavlan till höger, vilket är ett högt värde för en nedläggningshotad sidolinje. Bortanför övergången syns baksidan på de tre avståndsmärkena vid vägkanten.

Slutligen en interiörbild från skåpet vid någon av de tre övergångarna. Ganska mycket utrustning krävdes även för en enkel lågprisautomatisering