Eftersom Ua hade hytt i lokänden och lång huv så fanns väl inte direkt behov av framändesmarkering? Huven fram, hytten bak (som å¨ånglok).

Dag B

Njae inte riktigt så i detta fall, på Ua så är det faktiskt hytten som är A-änden på loket.

På elektrolok så användes huvudtransformatorns placering som utgångspunkt för vilken ände som ska bli A-ände. Eftersom huvudtransformatorn är lokets tyngsta komponent så behövs två drivaxlar invid varandra för att bära upp denna vikt. Man ser det således ganska enkelt på hur drivaxlarna är anordnade.
Jämför även Ub/Uc/Ud-loken.

Men nu var det framänden vid växling det var frågan om, inte A-änden. Det viktiga vid växling är inte att veta vilket som är A- eller B-ände, utan vilket som är framänden eftersom det avgör åt vilket håll man ska köra med ensamt lok vid signalerna "framåt" resp. "back". På ånglok är det skorstenen som definierar framänden. På ellok och förbränningsmotorlok infördes framändesskärmar för att visa vilken ände som skulle anses vara framände vid växling. Från början hade man lösa framändesskärmar som således kunde sättas i valfri ände.