Vägbevakningen på linjen byggde oftast på lågavlönad kvinnlig arbetskraft. På 1950-talet började det bli svårt för SJ att rekrytera och behålla vägvakter. Andra arbetsmöjligheter yppade sig, dessutom började landsbygden avfolkas. I en del fall blev det nödvändigt att sätta in manliga banarbetare som vägvakter. Dessa hade ett helt annat avtal, med någorlunda marknadsanpassade löner, vilket gjorde vägbevakningen väldigt dyr och skyndade på många automatiseringsprojekt