Herrarna behagar fortfarande inte förstå (Järnvägs- och Museiföreningar)

av Richard Loe @, torsdag, mars 13, 2008, 16:10 (5218 dagar sedan) @ Ante på resa

Richard, du gillar det här med att skära ned, gallra, vara realist etc. OK. Jag fattar vad du vill säga. Men resonemanget bygger på att inget blir fel. Att man gallrar eller skär ned exakt rätt vid rätt tdipunkt. Att rätt antal fordon skrotas och att det inte sker någon utarmning eller att rätt anttal meter bana kapas utan att miljöerna (som är en kvalitetsaspekt hos anläggningen) blir stympade. Frågan är; hur vet man sånt när man gör det? Jag har hela tiden hävdat i detta ämne att WFJ måste göra allt annorlunda men att vägen är en annan än den du förespråkar. För det första är frågan om banlängd ointressant i nuläget. Just nu måste man visa att banan WFJ är en tillgång för Vadstena, att det finns starka intressenter som hävdar samma sak och att vägen till en fungerande verksamhet är rätt kort. Det finns bara en vettig väg att komma fram till detta och det är att ordna medel och starka allierade och skapa ett projekt som innebär en snabbare banupprustning och samarbetspartners som finns i anslutning. Motala Express som redan nu är etablerade är en, Ladugård 206 som också är etablerade vid Huvudstad är en annan. Aska, Fågelsta, eller vad det nu kan vara är totalt ovidkommande just här och nu. Jag skulle också vilja säga att om man pratar om att sätta sig ned och "realistiskt" analysera banlängd etc i det här läget så är det enbart teorier. Tillbaka till grundkursen. För WFJ är idag inte tio km lång, den är 700 m. Det som finns bortom Katarinaskolan är sånt som kan fogas in med tiden men det finns inte idag annat är som utvecklingspotential. Ska man göra vettiga analyser måste det finnas siffror och fakta att gå på, sista tåget gick 1998. VÕsst man kan säga att man ska köra hit eller dit och ta bort resten, men vad baserar man det antagandet på? Antal aktiva om tio år? Ekonomisk sits 2015? Som jag sade i mitt inlägg så är WFJ inte en normal förening. Richard, du snackar om WFJ 1998. DÄR kanske din modell hade varit rätt. Nu blev det inte så och då måste man gå på den linjen.

Min poäng i detta är att det strategiska valet görs av WFJ. Nu vill man gå på linjen att man satsar på att hela banan ska bevaras. Jag kan förstå att det finns tungt vägande skäl för detta och det utan att ha mina entusiastglasögon på mig. Att börja kapa en bana man inte ens äger framför näsan på en kommun som har vräkt en, hur skulle man kunna gå iland med det utan att man mister allt? Symbolvärdet väger oerhört tungt här och det är försent för rätt mycket här. Jag skulle också vilja säga att min tes är att alla museiföreningar, inklusive WFJ måste bli oerhört mycket mer kommersiellt inriktade och det kanske kan vara ett sätt att slippa gallra, stympa, skära bort så mycket.

Låt oss nu vara tydliga. Banan är totalt kapade från och med årsslutet om inte ett nytt arendeavtal kommer till stånd. Frågan är inte hur mycket av banan vi ska bevara, frågan är hur ska vi rädda banan över huvudtaget?

För att göra det så måste föreningen övertala en skeptisk kommun att dom kan ta hand om banan och driva trafiken på ett säkert sätt, detta utifrån en situation där föreningen saknar trovärdighet i kommunens ögon. Bara då kommer arendet att förnyas, och bara då kan man börja satsa på att bevara hela banan.

Så hur övertalar man kommunen? Ja, det finns flera aspekter. Först, ett sammanhållen mediabudskap, där man inte öppet kritiserar andra utan i stället presenterar en positiv bild av det man vill uträtta (dvs inga klagande ledare i medlemstidningen som skickas till kommunen). För det andra, en genomtänkt projekt/handlingsplan för hur banan ska återuppbyggas och (viktigast av allt) hur den skall underhållas.

En projekt/handlingsplan för en sådan räddning måste vara realistisk, annars har den ingen trovärdighet i andras ögon (vare sig kommunen eller möjliga sponsorer) - och man ska börja med antagandet att man har samma antal aktiva medlemmar som nu (grund eller noll alternativet). Detta ger en grund för att beräkna hur mycket underhåll man mäktar med vilket i sin tur ger en fingervising på längden på banan. Tillhörande riskanalys bedömmer vad som händer om inkomster eller antalet aktiva medlemmar går ner. Nu så kan man göra en prognos om vad man klarar om antalet medlemmar och/eller inkomster går upp. Sedan så bedömmer man hur man kan uppnå dessa mål, vilket risker detta innebär och hur man hanterar dessa, och sätter ett mål för när detta ska vara klart. Vips så har man en robust plan som man kan presentera för alla - och som är trovärdig. Och detta går att göra, bara man sätter sig ner och tänker igenom vad man gör, hur man gör det, hur länge det tar och hur mycket tid de aktiva är beredda att lägga på verksamheten. Grundläggande verksamhetsledning. Eller?


Hela tråden:

 

powered by my little forum