Här kommer några tankenötter för att spinna vidare på dina exempel. Jag refererar till ÖSlJ eftersom det är dom exempel jag själv känner till bäst.

ÖSlJ är museum över sju olika järnvägar. Vilket är mest autentiskt av följande två alternativ där det andra, som du skriver, knappast är möjligt;
1) Långsiktigt arbeta för att göra befintlig sträcka så representativ som möjligt för samtliga sju järnvägar.
2) Flytta hela museet till exempelvis gamla Stafsjöbanan och bygga upp denna så originaltroget som möjligt.

Med första alternativet kan ÖSlJ måla upp en hygglig allmän bild av samtliga sju järnvägar, med det andra alternativet blir bilden av en av järnvägarna perfekt men bilden av de andra sex blir sämre. I något fall till och med näst intill missvisande. Vilket alternativ är mest autentiskt?

Du föreslår att rätta till gamla synder i fordonsrenoveringar som en värdehöjning. Tag ÖSlJ lok 5 Hamra som exempel;

Målet för ÖSlJ är att bevara föremål (bl.a. rullande materiel) från ovan nämnda sju järnvägar och visa upp dom i drift i en representativ miljö. Rent strikt är Hamra inte ett föremål från dessa järnvägar, men det fanns ett systerlok, Målerås, på en av dom. Hamra är alltså i högsta grad miljöskapande för att visa upp andra föremål från denna järnväg eller för att visa upp "känslan" av den järnvägen.

Hur Hamra såg ut i leveransskick är obekant. Hur loket såg ut då det gick i ett Gotländskt kalkbrott (under 12 av lokets hittills 127 "levnadsår" ) är däremot välkänt, och även hur det huvudsakligen såg ut den närmaste tiden innan. Hur systerloket Målerås såg ut under sin aktiva tid är också känt.

Om man då skulle göra en tillrättaläggning av "gamla synder" så som du efterfrågar, vilket skall man sträva efter?
1) Återställa loket som det såg ut under merparten av sin aktiva tid i komersiell tjänst, alternativt som Gotländskt kalkbrottslok.
2) Göra loket till en replik av systerloket Målerås.

Här har du exemplet på hur museets mål går stick i stäv med föremålsantikvariska mål. För att visa föremålet som sådant är det första alternativet mest autentiskt, men ingen museijärnväg har som målsättning att visa upp ett större antal fristående föremål utan sammanhang. För att uppfylla museets mål är det istället det andra alternativet som ger den mest autentiska bilden av en 600-bana, men det tar ifrån föremålet sin egen identitet.

Inte så lätt att svara på? Blir en sådan åtgärd, oavsett vilken av dom man väljer, verkligen en värdehöjning?

Vi kan ta ett tredje exempel. Rigamanifestets artikel IX förespråkar att av olika skäl tillfogade detaljer skall harmonisera med föremålet men att det skall markeras att det är ett tillägg. Många av ÖSlJ vagnar saknade plattormsgrindar i det skick dom i övrigt är återställda till eller saknade helt möjlighet till övergång mellan vagnarna. Vid ÖSlJ behövs dessa detaljer om vagnarna skall gå i trafik.

Skall dessa grindar då målas i avvikande färg, exempelvis gulsvartrandiga, eller förses med en tydlig skylt för att markera att dom utgör ett tillägg? Om man gör en sådan markering så ger man besökaren en bättre bild av vagnen, men blir inte helhetsintrycket väldigt lidande av en sådan åtgärd? Vilket är mest autentiskt?

Det som vid en första anblick kan förefalla vara självklart är det inte nödvändigtvis när man skrapar lite på ytan!