Problemet är bara att verksamheten har mer än ett mål. En museijärnväg är inte bara ett statiskt museum där föremålen kommer främst eller en turistjärnväg där tågåkandet kommer främst eller ett arbetslivsmuseum där arbetsmetoder och verktyg kommer i första rummet eller ett folklivsmuseum där samhälle och sociala aspekter väger tyngst. Museijärnvägen innehåller allt detta, och mer därtill, och vad som ger bäst "autenticitet" varierar oerhört mycket från fall till fall, vilket du själv också är inne på när du till exempel konstaterar att ett ombyggt ånglok med ATC som är ute och rör på sig är bättre än ett konserverat lok som står still.

Största möjliga autenticitet är nog en princip som som alla som har ett klart definierat mål för sin verksamhet kan vara överens om, för det är mot målet som autenticiteten vägs, men för att uppnå det kan du inte strikt resonera lika dant från fall till fall. För att museijärnvägen som helhet skall få maximal autenticitet så måste balansen vara den rätta, och det innebär vanligen inte att föremålen skall konserveras, lika lite som någon av de andra ingående aspekterna favoriseras. Att finna den rätta balansen i varje situation kan inte göras om man låser sig till en fastlagd tvingande bedömningsprincip, det kan bara göras med förnuft!

Du klagar själv gärna på "gamla försyndelser", men tänk då om det du efterfrågar, den strikta tolkningen av vilka metoder man skall följa, hade fått råda för trettio år sedan. Då hade "försyndelserna" istället varit mångdubbelt fler! Ett felaktigt val av sådana gemensamma direktiv skulle få en enorm negativ påverkan, och vi vet att idealen ändras med tiden så chansen att valet skulle bli "rätt" för tid och evighet är minimal.