Någon gång borde någon berätta om ULJ:s verksamhet som vagnbolag ute i världen på 70-talet! :-D

I korthet var det så att ULJ under 1970-talets sista år och början av 1980-talet på mycket oklara villkor hyrde ett tämligen skrotfärdigt härke littera O-någonting, som av SJ (?) för ULJ:s räkning tilldelades ett nummer i privatvagnsserien. Detta nummer hängdes på vagnen med ett par handmålade masonitskyltar, fastsatta med najtråd i vagnens underrede. Denna vagn skickades sålunda landet runt för att hämta smalspårsbröte på olika håll. Efter varje hämtningsrunda rampades vagnen av ULJ vid Uppsala östra och kördes ut till Farungi där materielen allteftersom togs om hand. Däremellan stod vagnen ibland på något av frilastspåren invid Uppsala Ö.

En dag upptäcktes för övrigt att vagnen var borta, och efterforskning av vagnen inleddes med en viss (låg) intensititet med hjälp av SJ:s vagnupptagare på Übbsahl Hauptbahnhof. Så småningom återfanns vagnen, engagerad i skrottransporter till stålverket i Björneborg. Det är dock oklart om det var lasten eller vagnen själv som bedömdes som ankommet gods till smältverket. Den räddades dock från sitt öde den gången, och återvände till de tillfälliga fodervärdarna i Uppsalas östra utkanter och gjorde ytterligare någon hämtningsresa för sina värdars räkning. Så här långt efteråt finns det nog ingen anledning att fördjupa sig i ovidkommande detaljer såsom transportavtal, fakturering, vagnsyning mm. Låt oss blott konstatera att vagnen gjorde nytta i ULJ:s tjänst.

Efter varje ankomst till Uppsala, stolt (nåja) bärande sin last av bättre begagnade, endast lätt urspåringsskadade slipers från Ljusdal, stenkol från olika beredskapslager eller riven spårmateriel från Blomstermåla så stod bara den plötsligt parkerad vid överföringsrampen vid Uppsala Ö. Inga telefonsamtal, inga aviseringar, inga meddelande, bara ett tyst samförstånd med växlingspersonalen vid Uppsala C. Då var det dags att åka in till Uppsala med lämpligt lok och börja rampa på den på någon av de "trallor" litt Q37p som ULJ äger. Någon eller några gånger gjordes detta under tåguppehåll en vanlig trafiksöndag varefter vagnen återfördes till Faringe i resandetåg. Kanske några av ytterst få tillfällen då MRO-säons eventuella bestämmelser om överföringsvagnar i resandetåg kommit till användning? :-)

Så, till slut, redan dessa begränsade erfarenheter av att med böjda ryggar bråka med svintunga stångkoppel och försöka passa in koppelsprintar på bråkdelen av en sekund innan fingrarna krossas räcker för att lida med bangårdspersonal som haft detta som daglig arbetsuppgift. Respekt och medlidande!

/Bobo L