a) Alla tåg framfördes med enmanslok p g a den låga trafiken. Högsta tillåtna tågstorlek var då 14 axlar. Banans sth tycks aldrig ha varit mer än 30, lågt även på smalspår.

b) Det har sagts (men har aldrig bevisats) att sträckan skulle ha varit landets sista med morsetelegraf. SJ redovisar än ca 1950 några sådana apparater.
"Holjebanan" var nedläggningsobjekt senast vid huvudlinjens breddning och fick därför inga investeringsmedel. SJ sista morseapparat fanns vid Helsingborg F, för kommunikation med DSB i Helsingör. Den slopades 1952.

c) Blekingebanornas signalsystem var överlag omodernt. T-semaforer var vanligast på linjestationerna, t o m på BKB huvudlinje. Även om här fanns några stationer med "vanliga" semaforer (Bromölla, Mörrum etc). Härsjön hade T-semafor kvar ända till två år efter breddningen. Sträckan Karlshamn-Vislanda hade något ännu äldre, skivsignaler (röd signalplåt). De sista byttes ut först 1953.

d) Tkl-tjänsten i Holje och Jämshög indrogs 1945 och i Gränumsby 1946. Ett årtal i uniformsfrågan.