Då stämde det.

Skivan kommer att avvika från original eftersom vi bygger på trädäckning och räler SJ 1878 men blir i övrigt intakt.

/Håkan

Det finns få vändskivor av äldre datum bevarade i Sverige. Några av de äldsta vändskivorna från Västergötland tog StLyJ hand om på 1960-talet. Det var den verkligt museala skivan från Svensbro, byggd 1873, och en lite modernare skiva från Axvall.

Till mångas förvåning har dessa historiskt intressanta vändskivor från Västergötland på senare tid transporterats till Galtström respektive Gotland, platser där skivorna aldrig funnits.

Hur ska man se på gamla vändskivor och det museala arvet? Ingår de i Riga-manifestet, eller är det fritt fram att bygga om och ändra efter eget gottfinnande? Hur värnar man då det historiska intresset?

Synpunkter emotses.

Jag håller med dig om att vändskivorna är intressanta. Samtidigt så är det saker jag undrar när jag läser ditt inlägg. Du verkar anse att något är fel här, men exakt vad framgår inte. Är problemet var vändskivorna befinner sig? I så fall lär ju många museibaneobjekt befinna sig på helt fel ställe i vår bransch. Inklusive de småländska vändskivor från Berga och Sandbäcksult som AGJ och GHJ tog hand om omkring 1980. För att inte tala om mängder av fordon hos samtliga museiföreningar...

Ska man tillämpa den principen strikt så skulle t.ex. GHJ få välja mellan att nytillverka båda sina vändskivor eller tvingas leva utan dylika eftersom samtliga gotländska vändskivor skrotades 1958-63. Skulle det vara att presentera den gotländska järnvägshistorien? Och då skulle ju också ett antal andra föreningar tvingas göra detsamma, eller få hålla till godo med vändskivor som inte passar de fordon man använder. Och då ska vi ju inte tala om alla fordonsbyten som skulle tvingas fram, för principen ska väl då inte bara gälla vändskivor av äldre modell..? Klart är i så fall att WFJ och TJF skulle få ta emot mängder av objekt med tanke på att mycket av det som bevarats i Sverige kommer just från Småland och Östergötland. Plus att museet i Hagfors skulle överhopas med grejor... Nu har JAG ingenting emot att fordon och objekt kommer hem men frågan om hur saker kan tas omhand och vårdas är ju lika viktig.

Är problemet ombyggnader? Som Granis säger så kan dylika göras på olika sätt, dvs mer eller mindre omfattande och oåterkalleligt. Det verkar som om båda de nämnda vändskivorna kommer att förbli vad de varit, GHJ har inga planer på förändringar utan konstruktionen förblir densamma. Helt enkelt en liten, äldre vändskiva. Originalringräl, hjul, pivot, allt återanvänds och förändras inte. Det är väl enligt Rigamanifestet? För även vi tycker att sådana frågor är viktiga. Den museala helheten är ju det vi lever på att visa upp och då måste man ju även ta hänsyn till de enskilda objektens historia och betydelse. Det innebär ju också att alla objekt inte passar in i den gotländska helheten och därmed inte är lika intressanta för oss. Men vändskivor av samma typ som Axvalls har det funnits på ön och därför passar den in i helheten i det skick den en gång haft. Att Galtström väljer att lägga ett trädäck på sin skiva kan säkert motiveras av t.ex. säkerhetsskäl eller annat. Rigamanifestet medger ju faktiskt detta. Men jag tror att både GHJ och Galtström tar de museala frågorna på så stort allvar att du inte behöver vara orolig.

Jag har därför lite svårt att förstå var problemet ligger? Vändskivorna från Axvall och Svensbro kommer att renoveras och läggas på plats i Roma och Galtström och de bevaras. För den strikta motsatsen är ju som Granis påpekar att vändskivorna legat kvar i Svensbro och Axvall. Hade det varit bättre? Om man vill lyfta fram det västgötska förflutna (och det tycker jag att man ska) så kan skyltning på respektive plats berätta om varifrån vändskivan kommer etc. Kanske bilder från Axvall eller Svensbro? Men skivorna kommer till nytta och underhålls. Precis som vändskivan från Sandbäckshult som idag ligger i Hesselby och som kommer att tas i bruk under våren. Och den skivan har vi ju varit mycket tydliga med varifrån den kommer.

Ante