Banan fick leva kvar oväntat länge, mycket beroende på den inflytelserike baron Hamilton (Hjortkvarnssågens ägare). Flera kalkyler gjordes. Jag
har den från 1979. Inte den sista, men den visar klart trenden.

Trafiken var på 1960-talet ca 40 000 årston men var 1979 nere på ca 10 000 ton.
De tre huvudkunderna hade sina flesta köpare på "bilavstånd" (under 30 mil), järnvägen hade kvar bara de mest långväga frakterna.

Som isolerat smalspår var sträckan dyr att trafikera, än mer genom den extremt
låga sth (15 km/h). De 37 km till Hjortkvarn tog 6½ timme, för ett tremanslag två gånger i veckan. Den sjunkande trafiken hade inte animerat till mycket banunderhåll efter 1971, då ca 600 000 kr satsats som engångsåtgärd.

Nedläggning skulle ge en resultatförbättring om ca 1.3 miljon kr/år. En breddning skulle ha blivit en företagsekonomiskt fiasko, då investeringskostnaden beräknades till ca 30 miljoner. Årsförlusten skulle då ha ökat till ca 4 miljoner. Med kapitalkostnaderna oräknade skulle förlusten ha blivit ca 600 000 kr. Större trafikvolymer varken fanns eller kunde förväntas. Så fick statens pengar inte användas.

Intresserade kan inflationsuppräkna siffrorna.