...men att tre stycken på en gång glömmer det..

Faktiskt var det ju fyra personer i Kimstadsfallet: Den viktigaste, tkl, glöms bort. Bara han har den 100 %-iga kontrollen, då han sköter registerföringen.
Tågpersonalens möteskontroll är ett komplement och brukar sägas vara 75 %-ig.
De kan ju inte alltid "se" möteståget. Det kan ju ha ha avgått mot annan linje, undanväxlats etc. De måste här lita på tkl besked.

Om man minskar antalet personer till två, vilket var innebörden av § 100, ökar sannolikheten högst avsevärt, och det gjorde ju också antalet olyckor. Det kunde rent av hända, att säkerheten bara hängde på en enda person, vilket givetvis var totalt förkastligt.

Faktiskt fungerade Säo § 100 rätt hyggligt, förutsatt att reglerna följdes.
Vid ordinarie möten kunde ofta platsvakterna informellt hjälpa till med möteskontroll. Den svaga punkten var extratågen (Alla platsvakter hade inte bompassning och fick då inte reda på dem). Extratåg var inblandade i båda de "stora" § 100-olyckorna (Barsele 1954 och Akkavare 1956).
I enbemannade rälsbusståg låg givetvis hela ansvaret på förarna. Utöver Sverige
även i Danmark och Tyskland.