Tackar både dig och Gunnar Lilienberg för svaren. Alltid roligt att få reda på lokalhistoria.

Lite komplettering till Wikipedia.

Verksamheten med trafik för allmänheten kom först igång på allvar kring 1971. Innan dess hade det kretsat kring familjen Lünings sommartomt i Viby/Hummelstugan.
Som det skrivs i Wikipedia så var det få aktiva till slut.
Jag själv var med från våren 1973 till juli 1975. Jag har senare träffat på andra i branschen osm också haft en period - men kort sådan - på SEJ.

Orsaken till detta var nog närmast att 95% av fordonen och rälsen ägdes av två privatpersoner. Den förening som fanns var mer en "supporterklubb" än en reglerätt styrande organisation.

Det gäng som jag tillhörde (där 70% gick till ULJ, 30% bildade SJK SMåbaneavdelning) hade väl en vision om att göra SEJ till ett industribanemuseum likt OBJ, Frövi eller BöSJ men vi nåde liksom inte fram med det budskapet.
Ty en av "delägarna" (ej Lüning) hade helt andra ambitioner med SEJ.
Hans enda nöje med SEJ var att få bygga en järnväg helt och hållet med manuell handkraft - på jungfrulig mark.
Skärningar grävdes ur för hand med spade, rälsen släpades med saxar hundratals meter till sina spann, kubben lades ut för hand, allt handspikades. Skarvjärnens bult drogs fast med en Bahco mekanisk skruvdragare (det var väl det mest automatiska som fanns), fyllningsmassor (mest asfalltskockor från Erik Anderssons Entreprenad i Sollentuna) plockades för hand ur grushögar som tippades intill Viby bussvändplats och slängdes på flakvagnar och lastades av för hand i de gropar som skulle fyllas ut, resterande grus (Som var rester från vägbyggen i Sollentuna) skottades för hand upp på samma trallor och lastades av manuellt. Stoppningen av slipraran skedde manuellt liksom baxandet.
Ytterst sällan användes lilla Jenbach-loket från Landsbro eftersom "delägaren" tycket det gick lika bra att skjuta trallorna för hand. Ibland nödgades han använda loket ändå men rent demonstrativt satte han igång det i 3 km/h och gick sedan vid sidan av loket för att markera att han minsan inte var någon "åknörd".

De som inte delade "delägarens" nöje med handbygge av banan behövde inte vara med som aktiv. Han krusade ingen.
De som dök upp till trafikdagarna för att hjälpa till blängde han surt på och gav dem små verbala nålstick som gjorde att de lämnade verksamheten efter ett tag.
En förbipasserande - ty Viby var ett naturstråk med fina ekbackar - erbjöd hjälp med en traktorlastare. "Jag kan fixa fram den till i morgon". Men denne blev bryskt avvisad av "delägaren" i andemeningen "lägg dig inte i vad vi håller på med".

Det märkliga var att samma person gärna deltog i trafiken på en annan museibana med hull och hår. Han antydde vi skulle göra detsamma om vi nu längtade så efter att "köra tåg".

Jag har jämfört mina upplevelser med andra f.d. SEJ:are och de är i stort desamma.

I alla fall tröttande vi efter två år.
För min egen del hade jag länge banarbetsabstinens och ville inte alls delta i ULJs banarbeten även om dessa var flerfaldigt lättsammare och roligare.

Hilsen
Johan