Numera är det vanligt att man kan hålla reda på olika föremål med hjälp av RFID - Radio Frequency Identification. Föremålet - t ex en järnvägsvagn - förses med en liten bricka, som med en enkel radiosändare kan överföra en fast kodad information på några decimeters avstånd. På Malmbanan sköts samma sak sedan ett tiotal år med ett transpondersystem, som man möjligen kommer att ersätta med RFID

Vagnidentifiering är emellertid inget nytt. Redan på 1960-talet införde man i USA ett optiskt system för att hålla koll på alla järnvägsbolags godsvagnar. Inte oväntat blev det problem när etiketterna på vagnarna var smutsiga. Det optiska systemet provades även i Sverige, på Malmbanan. Jag tror detta var ett försök inom ramen för UIC:s forskningsorganisation ORE. Även ett tyskt system med transpondrar provades. Inget av systemen infördes i större skala i Europa.

Men Malmbanan var på gång med ett vagnidentifieringssystem redan 1958. Detta beskrivs i SJ-nytt nr 8 1958, sid 16 f. Det var LKAB som väckt frågan, för att slippa den tidsödande och osäkra manuella vagnsnummernoteringen när tågen lämnade Kiruna. Att det var nödvändgit att notera numren berodde väl bl a på att man ville veta hur mycket olika vagnar rullade, detta för att kunna styra vagnsrevisioner. Man hade dömt ut fotoelektriska (optiska) system - det skulle inte fungera eftersom vagnarna ofta var täckta av snö och is. Att ge varje vagn en unik signatur med hjälp av radioaktiva ämnen ansågs för farligt. Magnetisk avläsning var nog bäst. Ett sådant system utvecklades av LKB-produkter Fabriks AB i Mariehäll, Bromma.

Utvecklingsarbetet hade börjat 1956, och praktiska försök skedde hos LKB vid ett "stationshus" skyltat "Kiruna Södra" (bild finns i artikeln). Några malmvagnar passerade nog inte Kiruna Södra, däremot visar bilden en väderkvarnsliknande anordning, på vars vingar man möjligen hade sådana "nummerplattor" som var tänkta att användas på vagnarna. Några vagnar hade f ö redan fått plattor, men det fanns ingen avläsningsutrustning i det "riktiga" Kiruna. Det saknades ännu uppvärmning av avläsaren. Första prototypen hade använt radiorör, som gav tillräcklig värme, men nu hade man gått över till icke värmeavgivande transistorer. Ett annat och kanske större problem var, att avläsaren måste dras in när loket passerade, för att sedan skjutas ut. "Apparaten är elektroniskt färdig" försäkrades det dock, liksom att "systemet är i det närmaste färdigkonstruerat". Men riktigt färdigt blev det nog aldrig ...

LKB-produkter tycks finnas kvar, på ungefär samma plats men under annat namn. En nätsökning visar också, att företaget tidigare arbetat med tillämpningar på magnetiska fält