Jo, med tanke på att de kan vara ett "löst" taget ord så där.
Men min chef som hållit på med att rätta våra inprintade uppgifter om personer mellan 1800-1910 sa så här.

Att en rallare var den som la slipers oftast.
Järnvägsbyggaren spika å la rälerna.

Alltså. Rallare var den som fick ta mest tung börda med farliga slipers osv.
Även hacka sten igenom tunnlar.

Då vi har koder så står rallare på en egen spalt.
Samt järnvägsfolket står på sin egen.

_________

Fast ja skulle vilja höra varför folk säger Rallare om folk som byggde järnvägar och inte järnvägsbyggare.

För att förstå nyanserna i olika benämningar måste man veta lite om administartionen kring byggandet av järnvägar.

Staten hade en egen järnvägsbyggnadsorganisation med anställda i olika yrkesgrupper som tillsammans med tillfälligt inlejda arbetare genomförde de av riksdagen beslutade statliga dåtida "infrastrukturprojekten". Här fanns hela skaran från de högre tjänstemännen dvs sådana med hög skolning, främst ingenjörer (banbyggnadsingenjörer, mätingenjörer, broingejörer och så småningom elingenjörer och signalingenjörer), lägre tjänstemän med viss skolning tex utsättare, kontrollanter etc till arbetarna dvs "rallarna" och deras lagbasar och förmän, men även brobyggnadsarbetare och andra lite mer specialiserade arbetare.

De privatfinansierade järnvägsbyggena gick däremot ofta till ungefär som anläggningsbranschen fungerar idag. Man utsåg en projektledare, ofta efter en anbudsgivning som motsvarar dagens upphandling, som lovade att till ett visst pris bygga och färdigställa järnvägen åt järnvägsbolaget. En slags totalentreprenad, med dagens uttryck.

När bolaget valt eller utsett denne "projektledare" började han i sin tur förhandla med olika arbetslag som oftast fick ett "beting" till exempel att färdig ställa en jordskärning, att bygga "terassen" (googla!) på en viss delsträcka, göra spårläggning osv till ett överenskommet pris. Också en slags upphandling, fast det handla nog mer om att sitta och blänga på varann tills man enats om ett pris och en färdigställandetid.

Här kunde arbetslaget tjäna extra pengar. Om man gjorde ett jobb, beräknat för tio man, med bara åtta man i laget så fick man slita ont men kunde dela på de två lönerna man inte behövde betala ut. Sådant gjorde att det bara var riktigt friska och urstarka män som var välkomna att ta arbete som rallare. Hade man tur och kroppen höll tillräckligt länge kunde man tjäna gott om pengar, men många fördärvade sig för resten av livet...

Det var alltså dessa arbetare som var "rallarna". "Projektledaren" som bolaget gjort sitt avtal med var den som var "järnvägsbyggaren". Jämför med gamla tiders "byggmästare"!

Järnvägsbyggaren skulle inte bara se till att järnvägsbygget hade tillräckligt med arbetskraft, han skulle ju även köpa slipers, räler, ofta se till att stationshusen blev byggda dvs skaffa fram tegel och trävirke, liksom att förse järnvägen med nödvändiga signalanläggningar mm. Broar, diken, trummor, stängsel och massor av andra saker skulle han också bekosta.

Många järnvägsbolag avtalade med sin järnvägsbyggare att han skulle skaffa fram räler som dög att köra på, utan att precisera så noga hur och vad. Ofta försökte då järnvägsbyggaren komma billigt undan genom att köpa billigt och dåligt. Antingen begagnade och slitna räler, eller räler i dåligt stål. Eller både och... Åtskilliga banor tvingades till omfattande rälsbyten efter bara några få år, eftersom rälerna antingen slets ut fort eller visade sig vara för klena för de lok och vagnar man skaffade till banans öppnande, eller i vart fall de nya större lok man behövde ganska snart. Ofta banan bara godkändes för tex 20 km/tim med de ursprungliga rälerna, men snart ville bolaget köra snabbare tåg för att minska restiderna och då dög inte rälerna längre.

Säkert fanns det å andra sidan järnvägsbyggare som räknade bort sig i olika projekt och blev gravt skuldsatta och fick dåligt rykte i branschen. Då, som nu...

Var det inte så att många, om inte de flesta, av dessa järnvägsbyggare var officerare i ingenjörstrupperna?

1. Att rälerna slets ut snabbt beror på att fram till omkring år 1880 användes järnräler, och först därefter stålräler.
2. Att nya järnvägar i Sverige skulle byggas med begagnade räler tror jag inte på.
3. I koncessionen för en järnväg finns angiven max lutning, rälsvikt, ballastens krönbredd och tjocklek. Här finns knappast något som en järnvägsbyggare kan snåla in på.

Nivellör var en viktig person vid järnvägsbyggande !

Fråga trafikverket om de har någon nivellör anställd !