I början av 1940-talet önskade man på STAL i Finspång utvidga sitt tillverkningsprogram. Blickarna föll då på gasturbiner som man ansåg var närbesläktade med företagets välkända ångturbiner. Väl fungerande gasturbiner hade tagits fram i Tyskland och Schweiz under 1930-talet. I slutet av 1930-talet hade man även insett att utvecklingen inom flygmotorområdet på sikt inte skulle kunna nöja sig med kolvmotorer, de var för otympliga och för långsamma. En variant av gasturbinen, reaktionsmotorn (idag: jetmotorn) började då så sakteliga tona fram. Fungerande jetmotorer utvecklades också under kriget i Tyskland och England. En jetmotor är en gasturbin där hela axeleffekten tas ut för att driva kompressorn. Gasturbiner behöver nämligen arbeta med övertryck på förbränningsluften för att fungera.
På STAL anställdes 1945 den unge civilingenjören Curt Nicolin för att leda utvecklingen inom gasturbinområdet. Man kom snart överens med Kungl. Flygförvaltningen om att ta fram en jetmotor och med det lyckades man så småningom mer än väl.
Det var emellertid inom det civila och stationära området som STAL skulle ta det första steget i sin gasturbinutveckling. STAL var dotterbolag till ASEA och det var även AB Skandinaviska Elverk som producerade och distribuerade elektrisk kraft här och var. Efter kriget var det under lång tid kraftbrist i landet. Tanken föddes då att ett järnvägsmobilt kraftverk på 2 400 kW skulle beställas av Elverk hos STAL. Verket som skulle drivas av en gasturbin blev färdigt 1951. Fördelen med gasturbinen är att den är snabbstartande och att den är den enda värmemotor som inte behöver någon kylning. I det här fallet skulle flera tusen kilowatt värme behöva kylas bort om en förbränningsmotor eller ångturbin använts. Av vad som är känt kom verket till användning vid ett enda tillfälle och det var under torråret 1955 då det ställdes upp utanför Nyköping och kopplades ihop med elnätet. Verket gick där under drygt 2 000 timmar med inte mindre än 130 starter.
Nästa gång det blev aktuellt att använda reservkraftverket var under kraftbriståret 1959. Stockholms Elverk önskade då hyra verket men eftersom STAL ville ha för mycket betalt blev det ingen affär. Verket kom inte mer till användning och skrotades i början av 1960-talet i Göteborg. Erfarenheterna med reservkraftverket ledde till att STAL så småningom blev en av de ledande aktörerna inom gasturbinområdet.
Mer att läsa finns i Eric Östmars intressanta Gasturbinutvecklingen vid STAL-LAVAl 1945-1965, utgiven 1971.
Bengt Spade