Ante Svensson (Järnvägs- och Museiföreningar)

av Överkörmästaren, Thursday, September 25, 2008, 01:01 (5664 dagar sedan)

Jag tror fortfarande att vi - i denna tråd - tillskriver alldeles för många besökare förmågan (eller ens viljan) att intressera sej för blott en bråkdel av dom detaljer vi diskuterat här...

Om vi försöker intala oss själva att mer än en handfull personer betraktar gamla tåg som ngt mera än bara "en kul grej", är vi automatiskt ute på rätt hal is.

Detta är åtm. MITT personliga intryck - efter snart femtio egna, aktiva år i gammeltågsbranschen.

Vad man sen menar med "gammeltåg", är ju rätt diffust - tyvärr.


Det är klart att man kan fuska lite utan att någon märker det, men grejen är att folk måste känna att museet är helgjutet! Då kommer de att berätta om hur otroligt autentiskt allting var och locka dit en massa andra människor och guld och gröna skogar. Om man ska kunna skapa den där känslan, så måste man själv tro på det man försöker förmedla, och det är mycket svårt om man vet att det är fejk. Det är framförallt därför man inte borde hålla på med fejk. Sen är det klart att ETT surrogatlok eller en felmärkt vagn inte är någon katastrof, men det är väl också så att när man väl har börjat fuska så är det lätt hänt att man fortsätter. (Jfr brottslighet och missbruk.)

Alltså: Besökarna som sådana är synnerligen lättlurade när det gäller vilken vagn som är från vilken bana och sådana saker. Men de kan vara väldigt uppmärksamma på helhetsintrycket, så anläggningens skick och personalens attityd kommer att avslöja fusket ändå!


En viktig erfarenhet från Hesselby är just det här med den vanlige besökaren och detaljer etc. Vi har medverkat i en utbildning i affärsutveckling där vi formligen bombarderats av frågor, motargument, ifrågasättanden av ett gäng konsulter som inte har en susning om tåg men har en sjujädrans erfarenhet av att sälja och av besöksnäringen. De fick oss att inse följande: Allt som är ett säljargument ska lyftas fram. Dit hör frågor som regional anknytning och musealitet. Om våra tåg är historiskt korrekta är det bättre än om de inte är det. Om den vanlige besökaren inte vet om att det förhåller sig så ska man framhålla det på något sätt. Vårt sätt är vid guidningen vid Eken. Jag tror alla som jobbar med den här hobby märker just hur besökarna blir imponerade av den förkrossande mengd detaljer som alla museibanor innehåller. Om man dessutom kan peka på fordon efter fordon i det tåg de åker med och kan säga: SÅ här såg tågen ut på SlRJ på 20-talet, loket och F-vagnen gick på den här banan i över 30 år, den där öppna vagnen med höga sidor är en sån där betvagn som gick i kampanjerna (som man just berättat om) och så vidare. Man noterar att folk i gemen betraktar dessa gamla prylar och eftertänksamt nickar, de har just förstått att tåget inte är ett tåg vilket som helst utan har en klar koppling till just den här platsen. Om man berättar anektdoten om prästen som av misstag stoppade tåget med sin röda snusnäsduk vid Eken så har de bilder i hjärnan av ett liknande tåg, om man pratar bettågens hårda gång in till Roma så ser de lättare vad man pratar om, de har ju fordonen framför näsan, osv.

Med detta vill jag inte säga "fyfanvadviärbra" utan att brist på insikt i tågens värld inte är samma som ointresse eller ovilja att ta in det vi har att säga. Vi funkar alla så att om man får veta att något är speciellt, lite ovanligt eller typiskt just för den här platsen så tittar man igen, med nya ögon. Folk gillar kvalitet, även om de egentligen inte vet vari kvaliteten ligger. Därför tycker jag precis som Micke att vi alla kan rycka upp oss rejält och att vi kan jobba betydligt bättre med att berätta. I detta blir saker som märkning, tågsammansättningar, fordonsprioriteringar, unformer, rubbet viktiga för de finns i ett sammanhang! På så sätt kan vi bemöta den okunnige men välvillige besökaren, skapa större förståelse för varför vi håller på, bli bättre på att lyfta fram det speciella med just vår bana och lära ut något. Plus att den intresserade kan få ut något av att faktiskt åka till museibanor eftersom de är olika varandra och liknar sina förebilder. Tror jag verkligen på detta? Stenhårt!
Ante

Det var lustigt att du sade det, för jag talade med en inte särskilt järnvägsorienterad person, som jag håller för en klok typ, och han tog upp just GHJ som ett strålande exempel på en museibana där man får den där känslan av helgjutenhet. Tänkte bara säga det, men den där andra tråden började bli lite svårläst med alla inlägg ute i högermarginalen...

GHJ-Ante Svensson

av Per-Åke Lampemo, Thursday, September 25, 2008, 01:19 (5664 dagar sedan) @ Överkörmästaren

Jag tror fortfarande att vi - i denna tråd - tillskriver alldeles för många besökare förmågan (eller ens viljan) att intressera sej för blott en bråkdel av dom detaljer vi diskuterat här...


Det är klart att man kan fuska lite utan att någon märker det, men grejen är att folk måste känna att museet är helgjutet! Då kommer de att berätta om hur otroligt autentiskt allting var och locka dit en massa andra människor och guld och gröna skogar. Om man ska kunna skapa den där känslan, så måste man själv tro på det man försöker förmedla, och det är mycket svårt om man vet att det är fejk. Det är framförallt därför man inte borde hålla på med fejk. Sen är det klart att ETT surrogatlok eller en felmärkt vagn inte är någon katastrof, men det är väl också så att när man väl har börjat fuska så är det lätt hänt att man fortsätter. (Jfr brottslighet och missbruk.)

Alltså: Besökarna som sådana är synnerligen lättlurade när det gäller vilken vagn som är från vilken bana och sådana saker. Men de kan vara väldigt uppmärksamma på helhetsintrycket, så anläggningens skick och personalens attityd kommer att avslöja fusket ändå!


En viktig erfarenhet från Hesselby är just det här med den vanlige besökaren och detaljer etc. Vi har medverkat i en utbildning i affärsutveckling där vi formligen bombarderats av frågor, motargument, ifrågasättanden av ett gäng konsulter som inte har en susning om tåg men har en sjujädrans erfarenhet av att sälja och av besöksnäringen. De fick oss att inse följande: Allt som är ett säljargument ska lyftas fram. Dit hör frågor som regional anknytning och musealitet. Om våra tåg är historiskt korrekta är det bättre än om de inte är det. Om den vanlige besökaren inte vet om att det förhåller sig så ska man framhålla det på något sätt. Vårt sätt är vid guidningen vid Eken. Jag tror alla som jobbar med den här hobby märker just hur besökarna blir imponerade av den förkrossande mengd detaljer som alla museibanor innehåller. Om man dessutom kan peka på fordon efter fordon i det tåg de åker med och kan säga: SÅ här såg tågen ut på SlRJ på 20-talet, loket och F-vagnen gick på den här banan i över 30 år, den där öppna vagnen med höga sidor är en sån där betvagn som gick i kampanjerna (som man just berättat om) och så vidare. Man noterar att folk i gemen betraktar dessa gamla prylar och eftertänksamt nickar, de har just förstått att tåget inte är ett tåg vilket som helst utan har en klar koppling till just den här platsen. Om man berättar anektdoten om prästen som av misstag stoppade tåget med sin röda snusnäsduk vid Eken så har de bilder i hjärnan av ett liknande tåg, om man pratar bettågens hårda gång in till Roma så ser de lättare vad man pratar om, de har ju fordonen framför näsan, osv.

Med detta vill jag inte säga "fyfanvadviärbra" utan att brist på insikt i tågens värld inte är samma som ointresse eller ovilja att ta in det vi har att säga. Vi funkar alla så att om man får veta att något är speciellt, lite ovanligt eller typiskt just för den här platsen så tittar man igen, med nya ögon. Folk gillar kvalitet, även om de egentligen inte vet vari kvaliteten ligger. Därför tycker jag precis som Micke att vi alla kan rycka upp oss rejält och att vi kan jobba betydligt bättre med att berätta. I detta blir saker som märkning, tågsammansättningar, fordonsprioriteringar, unformer, rubbet viktiga för de finns i ett sammanhang! På så sätt kan vi bemöta den okunnige men välvillige besökaren, skapa större förståelse för varför vi håller på, bli bättre på att lyfta fram det speciella med just vår bana och lära ut något. Plus att den intresserade kan få ut något av att faktiskt åka till museibanor eftersom de är olika varandra och liknar sina förebilder. Tror jag verkligen på detta? Stenhårt!
Ante


Det var lustigt att du sade det, för jag talade med en inte särskilt järnvägsorienterad person, som jag håller för en klok typ, och han tog upp just GHJ som ett strålande exempel på en museibana där man får den där känslan av helgjutenhet. Tänkte bara säga det, men den där andra tråden började bli lite svårläst med alla inlägg ute i högermarginalen...

Utan att föringa andra inom GHJ. Måste jag ändå säga att det är ett strongt jobb som Ante lagt ner för sin museijärnväg på Gotland. Bara att gratulera till framgången!
Mvh Per-Åke Lampemo