Helt krasst: Järnvägen kom till en gång för att frakta X från A till B.

Mer intressant än så är järnvägen inte än att den förväntas fortsätta med det.

En museijärnväg är ungefär lika kul som en veteranbil uppställd på bromsrullarna inne på bilprovningen. Motorn går, hjulen snurrar, men man kommer ingenstans...

Vi måste själva skapa en anledning till varför X skulle vilja frakta sig från A till B. Bevisligen är efterfrågan inte så stor - vår järnväg är ju en gång nedlagd för att ingen ville åka med den.

Som Kurt säger så är vi ett försvinnande fåtal som skulle tycka det var roligt att se på när en veteranbil låter sig bromsprovas...

Vad vi än gör måste det vara med kvalitet. Att glorifiera hedenhösa västerländsk kriminalitet tycker jag är en återvändsgränd utan dess like.

Rätt och fel. I vår värld finns ett visst mått av idealitet som säger att komersiellt tänkande är lite fult. Samtidigt vet alla att vi behöver intäkter. Men är det enbart besökssiffrorna det är fel på? Lika viktiga är frågor om prisnivå, sortiment i butiken etc. Är vi bra på att dra in pengar på vad vi gör och tar vi verkligen betalt för alla kostnader som finns? En sak jag tror lätt glöms bort är att ta betalt för alla ideella kostnader i samband med trafikdagar. T.ex. för lokpersonalen som måste gå upp i ottan för att elda lok. Sen finns det naturligtvis en smärtgräns för vad folk är villiga att betala men jag tror vi är lite för kassa på att skapa intäkter på vad vi redan gör.

Sen är jag lite misstänksam mot sånt här att man ska skapa dragplåster. Visst kan det stämma men i viss mån tycker jag mig också se en brist på tro på det man gör. Jag hör ibland folk som säger att man måste anpasa sig till den "vanlige besökaren" vilket krasst innebär att man sänker den museala ribban. För man verkar tro att korrekthet är något jobbigt som folk inte orkar med. Men vad är det som säger att korrekt märkta vagnar skrämmer bort folk? Jag skulle snarare säga att indianöverfallen skulle riskera att göra det! För folk som trots allt kommer för att uppleva järnvägen utan att vara entusiaster (och de är rätt många ändå) vill nog inte ha illusionen bruten av en massa jippon. Min bergfasta övertygelse är att alla såna här publikdragande verksamheter inte får dra ner på den järnvägshistoriska korrektheten. Låter man detta ske slänger man ut ett helt dagis med badvattnet. Ska man göra något annorlunda måste det vara utöver den ordinarie verksamheten och klart skild från denna i stil med evenemang, julbordskörningar, Westerndagar etc.

Snarare skulle jag vilja se mer av järnvägshistorisk korrekthet överlag hos oss alla istället för den mista gemensamma nämnare vi alla förefaller att hemfalla åt ibland. För jag skule vilja säga att bra uppbyggda museer som verklgen är genomtänkta och uppbyggda på ett besökarvänligt sätt inte ska behöva tumma på verksamheten för att få folk att komma. Medeltidsmuseerna eller andra skaffar inte hoppborgar, minigolf etc utan vågar köra sitt race och klarar sig bra på det. Som sagt, jag köper inte resonemanget om att huvuddelen av våra besökare är obildade, ointresserade och bara vill ha något att förströ ungarna med under en eller ett par timmar. Även bland den "obildade massan" finns många som uppskattar att få lära sig saker och många ser direkt skillnaden på någon genuint eller turistjippo. De som åker till turistjippot väljer troligen stranden, sommarlandet eller ett outlet. Och dessa är det väl inte tanken att vi ska slåss med i intäkternas namn? För vad blir då kvar av det vi säger oss vilja bevara? Vad gäller bidrag tycker jag att dessa, i alla fall dem som kommer från t.ex. RAÄ ska kopplas direkt gentemot museala ambitioner hos föreningen som söker. Kvalitetsstämplar är inte fel.

Nya världskulturmuseet i Göteborg har fått hård kritik för att de gör "flashiga utställningar" men helt missar en del av sitt uppdrag, folkbildningen och inte visar något ur sina samlingar.

Här är den senaste i raden:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_829037.svd

Finns dock också mycket från mer officiellt håll.

Vill museiföreningarna ta del av "samma" pengar som museerna gäller det att man håller hårt på att visa korrekt historia. Gör man inte det kan man också fråga sig om man egentligen bara kör och meckar gamla tåg för att man tycker att det är så kul själv och resenärerna "finansierar" en hobby - som kanske modellflyguppvisningar, biltävlingar eller annat skoj. Inget fel med det, men sån verksamhet får inte pengar ur samma pott som ett museum och borde kanske inte kalla sig för det. High Chaparall kallar sig inte heller för museum och får (antar jag) t.ex. inga pengar till projekt från Raa.

Det finns inget självändamål i att maximera besökare med hoppborgar, tågrån, indianer etc. Måhända att det ger ett ekonomiskt överskott men det skjuter totalt förbi målet med verksameheten. Så var det inte i Sverige 1947! Men vill man bara köra och mecka tåg för att det är så himla skoj så är detta en möjlig väg att gå.

Jag håller med om varenda stavelse som Ante och Niklas skriver här intill.

Christer Andersson skriver om "nån slags trögtänkt inåtvänd järnvägshistorisk korrekthet".
Det är snarare så att han där med fel namn benämner själva kärnan i vad som i långa loppet kan utgöra en attraktion av hög klass.
Som andra skribenter också påpekat - vad är själva ändamålet med att driva en museijärnväg? Att det ska komma så mycket folk som möjligt - och få se och åka... - vaddå?
Istället för att visa hur järnvägsresande kunde te sig förr, låta folk få köpa gott fika och smakfulla souvenirer, njuta av atmosfären och *lära sig något* - ska man då sänka attraktionen med simpla oseriösa "dragplåster" som tågrån?
Det här landet är stort nog för att låta olika aktörer göra det som de är bäst på. Lämna tågrånen, karusellerna och ponyridningen åt High Chaparall och låt museijärnvägarna få vara en resa bakåt i tiden, som ger upplevelse och perspektiv för vissa samt därtill stämning och spänning åt andra - på det historiska arvets villkor.

Sedan måste man tänka på resenärernas väl och ve, givetvis. Informativa med diskreta skyltar, möjlighet att få sig något till livs och att gå på muggen med barnen har alla seriösa besöksmål som en viktig prioritet.
Min övertygelse sedan många år är att "det ena utesluter inte det andra" - det går att fixa "käka-köpa-kissa" på professionella och lukrativa sätt utan att ge avkall på en korrekt historisk miljö. Eller i åtminstone en historiskt genomtänkt miljö.

Felet som en del museijärnvägar (tidvis även en i Uppland där jag själv är aktiv) gör är att försöka ordna dragplåster m.m. inne på sina egna stationer. Utöver det enkla käka (=enkel och bra fika), köpa (=smakfulla och informativa souvenirer, filmer, foldrar etc) och kissa (bra, diskret insmugna men effektiva, toaletter, gärna med skötbord etc), så ska inte museiföreningar ge sig på något som ligger utanför det som, något utnött, brukar kallas kärnverksamheten. Att däremot aktivt jobba för samarbeten med i närheten lokaliserade verksamheter är ju en annan sak, som ofta är betydligt mer smidigt och belönande i långa loppet.
Jag menar, varför ha boulebana bredvid stickspåret eller karuseller och gungor bredvid tvättstugan, bjuda in prylnasare i godsmagasinet etc? ...när dessa företeelser i så gott som 100% av fallen degraderar den genuina upplevelsen? Med sådant blir det svårt att få sin kvalitetsstämpel.

Det är väl bättre att lägga energin på att vårda stationsmiljöer, gömma elskåp, tidstypiska skyltar, ha korrekta uniformer etc, och stolt marknadsföra det som något alldeles extra (vilket det är), än att släpa in opassande dragplåster som sänker hela museibanebesökets status?
Ska man vara ett seriöst besöksalternativ ska man ha en tydlig inriktning där man står för sin nisch - det belönar sig i längden. Inte bara för att järnvägsföreningen ska kvala in för bidrag från Riksantikvarieämbetet, men också för att det ger klarhet i tanken samt mål och känsla av riktning för såväl föreningsaktiva som besökare.