Charles Gildon var den förste föreståndaren för SJ:s 37:e driftsektion som GJ kom att heta efter förstatligandet sommaren 1947. Idag skulle väl "järnvägskungen" Gildons ledarstil omnämnts som "management by fear". Gildon sparkades av SJ:s GD Upmark och ersattes av Karl Larsson februari 1952. Dennes uppgift var att på ett snyggt sätt lägga ned tågtrafiken på gotland på 3 år.

I denna turbulenta tid, då Gildon rustade upp ett fullständigt av kriget nedslitet bolag så var det nog inte läge att ta in de enda fordon på verkstad som höll en god standard: HC-vagnar och släp, och måla om dessa, i den för SJ standardiserade gräddgula färgen.
HC-vagnarna började levereras så sent som 1945 och med sista leverans 1948.
Efterträdaren Karl Larsson hade ett annat fokus än att standardisera en ålderstigen fordonspark som snart skulle skickas till fastlandet eller skrotas.

/nicke

Följande skrivelse med påteckningar beskriver skeendet när det bestämdes att rälsbussarna på Gotland skulle behållas röda:

Brev från HC till GJ den 12/1 1948:
"Beträffande målning av rälsbussar och släpvagnar
Vi be Eder härmed meddela i vilken färg Edra och Slite-Romas rälsbussar skola målas och huru de skola märkas.
Högaktningsfullt
Hilding Carlssons Mek. Verkstad
Hilding Carlsson"

Påteckning från GJ tc till Mbr Järnvägsstyrelsen den 30/1 1948:
"Översändas till Kungl. Järnvägsstyrelsen, Maskintekniska byrån, med anhållan om besked.
Leveransen omfattar två motorvagnar och fyra släpvagnar.
Vi anhålla, att rälsbussarna på Gotland om möjligt måtte få bibehålla sin röda färg. Denna färg är nämligen mycket omtyckt här och den bidrager också till att göra bussarna bättre synliga i terrängen.
Charles Gildon"

Påteckning inom Mbr Järnvägsstyrelsen den 9/2 1948:
"Gd har bestämt vid föredragning att dessa bussar och släpvagnar må ha röd färg "R".
Thure Ringqvist"

Gildon fungerade som trafikchef för GJ (som då även trafikerade SlRJ och KlRJ) fram till halvårsskiftet 1948 då bolagens verksamhet övertogs av SJ och 37 driftsektionen bildades.

Vad gäller Karl Larsson bör i detta sammanhang nämnas att ha senare blev distriktschef i Göteborg. En betydligt mer sympatisk sådan än föregångaren Swartling som kommit till SJ från GDG. Karl Larsson ägnade bland annat tid och energi åt att få HC-bussarna på Lelångenbanan och Bolmenbanan ersatta med stålrälsbussar under dessa banors sista tid. Detta av omsorg om såväl personal som resenärer.

I denna turbulenta tid, då Gildon rustade upp ett fullständigt av kriget nedslitet bolag så var det nog inte läge att ta in de enda fordon på verkstad som höll en god standard: HC-vagnar och släp, och måla om dessa, i den för SJ standardiserade gräddgula färgen.
HC-vagnarna började levereras så sent som 1945 och med sista leverans 1948.

Detta gjordes på alla möjliga andra håll, jämför t.ex. MÖJ:s elrälsbussar som målades om efter bara något år i trafik 1950. Men man ska komma ihåg att SJ överhuvudtaget var rätt långsamma med att märka om fordonen på Gotland. GJ Co 11 som var levererad så sent som 1942 gick GJ-märkt tio år senare men fick i samband med en revison SJ-märkning kort därefter. Personvagnarna var då fortfarande i trafik och det går inte att säga att man lät bli att märka om på grund av man fasade ut dem för många av de övriga märktes om tidigt. Loken litt K4p som skeppades över till fastlandet 1949 var EJ-märkta när de anlände till Växjö. Många fordon märktes om först vid revisioner men främst verkar SJ har varit noga med att just dragfordonen litterades om först. Lokomotorerna GJ 1 och 2 var SJ-märkta vid leveransen redan ett par månader före förstaligandet.
Ett skäl till den långsamma takten (och möjligen även till att man lät färgen vara kvar) är att SJ var ensamma på ön. Det fanns inget behov av att SJ-märka upp alla fordon eller att standardisera färgsättningen på rälsbussarna eftersom man inte mötte andra förvaltningars fordon. Öland var mer integrerat med Smålandsnätet och där fanns 1948 fortfarande privata NVHJ och TÖJ kvar. (Man ska notera de röda SJ-märkta f d NVHJ-rälsbussarna som syns i NÖJ-filmen från 1950).

Efterträdaren Karl Larsson hade ett annat fokus än att standardisera en ålderstigen fordonspark som snart skulle skickas till fastlandet eller skrotas.

/nicke

Man ska komma ihåg att det hade hunnit hända mycket mellan 1947 och 1952. Det var inte bara Gotlands sidobanor som hade stora problem, många andra linjer hade börjat knäa vid denna tid och man ska nog inte fokusera för mycket vid enskilda personer här. Larsson hade ett annat uppdrag än Gildon men å andra sidan hade mycket hänt.
Ante

Beträffande "fastlandsexporter" och ommålning av Gotlandsrälsbussar så kan man tillägga att de fordon som lämnade Gotland efter fd SlRJ/ KlRJs nedläggning 1953 målades om gula, medan de som kom till fastlandet (= fd ULB) efter fd GJ´s nedläggning 1960 fick behålla sin röda färg. Ty både de och Lelångenbanan var ju "uträknade" vid den tidpunkten, så då bedömde man det antagligen inte som lönt att kosta på dem nån ommålning.

/ L G

Vilket inte hindrade att man kostade på ommålning från gult till rött av ett par släpvagnar littera UF2p som användes på Lelångenbanan tillsammans med Gotlandsfordonen.