Väldigt bayerska med andra ord, tekniskt mycket bra men jobbiga att underhålla. Helt enligt devisen "Warum soll mann etwas einfach machen, wenn mann es so schön komplizieren kann?"

De räknas för övrigt som den andra serien av de så kallade "glaslådorna". De första "urglaslådorna" var en konstruktion från Krauss som levererades i tre exemplar 1905 och ytterligare tre 1906. Dom hade innanförliggande maskineri av mer konventionell typ och drev de två koppelaxlarna via en blindaxel och utanförliggande koppelstänger.

Maffeiloken i fråga levererades sedan i 24 exemplar mellan 1906 och 1908.

De som blev riktigt longlivade var dock den tredje varianten glaslådor som levererades från Krauss i 29 exemplar mellan 1908 och 1909 med konventionellt maskineri, dock fortfarande drivande på en blindaxel. Samt den fjärde serien på 13 lok från Krauss som levererades mellan 1911 och 1913 och där även blindaxeln hade tagits bort, alltså med fullt konventionellt maskineri.

Samtliga dessa lok var avsedda för lokalbanor och för enmansbetjäning med stokereldning samt försedda med övergångsbryggor så att konduktören kunde assistera som eldare/biträde vid behov. Därav utformningen av hytt och gångbord som vid en första anblick kan se något "spårvägsaktig" ut.

Maffei vidareutvecklade i vart fall denna loktyp till en rätt extrem variant som lokaltågslok.
Cylindrarna mitt mellan axlarna.
En vevstake åt vart håll till axlarna.
Två motgående kolvar i samma cylinderlopp med vevarna på fram- resp. bakaxlarna ställda 180 grader från varandra. Gemensam slid för de tre ångrummen i cylindern.
Samt innerliggande koppelstänger!

Med den perfekta utbalanserignen och de rörliga massorna vid lokets mitt gick det att köra fort med ett tvåaxligt lok med små hjul.

Men lite knepigt i underhåll.

Dag B

Kan gröna färgen vara en improvisitation av bildbehandlaren.
[img]http://i103.photobucket.com/albums/m121/jansoderlund/Maffejgrn2ax.jpg[/img]