Jag är inte helt säker på att båda bilderna visar precis samma plats, men valven har med ur berget utströmmande grundvatten att göra. Rent allmänt kan man säga att det svenska urberget är ganska uppsprucket och har en vattenförande volym om ca 0,1-1 % av bergets volym. Det är alltså ofta ganska mycket vatten i berget, som i det här fallet tillförs berget uppe på ytan av Katarina-berget, och därifrån tränger ned i berget. När ett berg har en markant "vägg", som här vid Stadsgården, så innebär det en stor vertikal yta där vattnet tränger fram.
Normalt skulle vattnet tränga fram ut sprickor i väggens vertikala yta och årligen riskera att medföra erosion och frostsprängning med ty åtföljande stenras ned på vägen. Genom att spränga sig in i berget några meter på några ställen vid bergets fot kan man få vattnet att tränga fram "där inne" istället och på så sätt hålla bergväggen skapligt torr från vatten i "ytan".
Valven som syns har man murat upp från bergväggen och in i de utsprängda nischerna för att hindra att nischerna kollapsar. Alltså ett tecken på att berget inte riktigt vill hålla ihop.
Att betonggjutningarna skiljer sig åt i storlek mellan bilderna är troligen bara för att man med åren dels tagit upp nya nischer, dels tvingats göra stödgjutningar för att hindra delar av bergväggen att välta utåt.
Denna stora nästan vertikala bergvägg är för övrigt en förkastningsbrant, ungefär som tex Hallandsåsen och Kullaberg. Någon gång under årmiljonerna när jordskorpan knådats av de enorma krafterna som varit, och fortfarande är, har berget pressats från två eller flera håll och delar har givit vika och "åkt uppåt" eller "åkt nedåt". Tänk er att hålla tre stycken normala kontorspärmar i famnen genom att trycka inåt på de båda som är ytterst. De tredje, mellersta, pärmen kommer till slut att glida i någon riktning av krafterna eller variationen i krafterna.
