Knalldosan (benämningen införd 1877), en med explosivt ämne fylld kapsel som kunde fästas på rälen, användes i Sverige sedan järnvägens första tid. Den knall som uppstod när dosan kördes över innebar "stopp" (stanna omedelbart).
”Dessa signaler placeras på railerna, med den tryckta sidan uppåt, och blyremsorne vikne öfver på sidorne om railerne. Då en lokomotiv passerar öfver en af dessa signaler, exploderar laddningen med en skarp knall, och är detta en signal till Lokomotivföraren att stadna.” (Text om knall-signaler i Tjr-1858.)
Knalldosor användes i första hand för att skydda ofarbart spår på linjen samt för att skydda ett tåg som blivit stående på linjen. (I allmänhet skulle fyra knalldosor läggas ut som stoppsignal, i ”sick-sack” på rälerna, på tillräckligt avstånd från hindret.)
Vid SJ var knalldosorna (eller var det möjligen lådorna för knalldosorna?) märkta med tillverkningsår och -månad. De skulle utmönstras efter fem år.
1965 ersattes de knalldosor som medfördes på dragfordon, och som användes av lokpersonalen för att stoppsignalera, av bansignaltavlor (runda, röda med gul kantrand, baksida vit med svart kryss) och genom kortslutning av spårledning med kontaktdon (på intilliggande spår). För detta ändamål fick bansignaltavlor på dragfordon en ny utformning; de var monterade på en liten ”arm” som fästes på vänstra rälen, med tavlan inåt spårmitt, och den röda och gula färgen gjordes reflekterande. (Tidigare användes bansignaltavlan i första hand på stationer; den var fäst på en stång och hade ett rött reflekterande prisma, och den skulle i vissa fall nattetid vara kompletterad med en lykta med rött sken.)
1973 kallas ändrades benämningen från bansignaltavla till hindertavla.
Av banpersonal fortsatte knalldosor att användas till 1973. De slopades då helt, och för alla situationer ersattes de av stoppsignalering med hindertavla och/eller kortslutning av spårledning med kontaktdon.