Det är inte den undre delen av strömavtagaren som är det intressanta i detta fsll.
I Schweiz var hela kontktledningen upphängd med snävare toleranser, alltså var hela konstruktionen smalare och därmed användes strömavtagare där hela konstruktionen var smal. Specifikt toppskenan skilde sig från övriga (DB,SJ,NSB...)genom att vara smalare.
När strömavtagare tillverkade i Schweiz dök upp i dessa länder var den undra delen av strömavtagaren smal men toppskenan var bred för att fungera på de aktuella näten.
Genom åren har lok som utfört gränsöverskridande trafik till och från Schweiz haft smal toppskena på den ena strömavtagaren och bred på den andra.
SA
Kompletterar med att DB, SJ, NSB har ett zick-zack på kontaktledningen på +/-40 cm, d v s ledning får högst ligga 40 cm till vänster eller till höger om spårmitt. Det ställer i sin tur krav på toppskenans bredd som måste vara minst 80 plus en marginal för lokets och strömavtagarens gungningar i sidled. Där utanför kommer sedan strömavtagarhornet, den nedböjda delen av toppskenan som fångar upp trådar som kommer in från sidan i växlar.
På normalspåret i Schweiz är zick-zack bara +/-20 cm. Det valde man eftersom man i detta bergiga land hade mängder med tunnlar som var byggda för ånglok och som var något för små för bred toppskena, men där det gick att klämma in en kontaktledning med +/-20 cm zick-zack och tillhörande strömavtagare under tunnelvalvet.
I 50 Hz-länderna (t ex SNCF) har man zick-zack +/-30 cm.
Tilläggas kan att i visa gränstrakter, t ex i Basel har man byggt kontaktledningen med +/-20 cm zick-zack men med ett fritt rum som tillåter även breda toppskenor, så att både tyska och schweiziska lok kan nå samma bangårdar.
Naturligtvis(?) finns det ännu fler varianter på toppskenor både vad gäller bredd och material i olika länder, se kartskissen "PANTOGRAPH WIDTHS OF MAIN NETWORK" långt ner på denna sida.